Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Trettonde kapitlet - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vi det bra. När man tittar dit bort”, sade Vasili och pekade ut
över fältet, ”då känner man sig glad i hågen.”
”Ja, det är en vacker vår, Vasili.”
”En sådan vår — de allra äldsta människor kunna inte erinra sig
en sådan vår. Jag var hemma helt nyligen. Där hade gubben också
sått tre osminnik vete. Men den kan man knappast skilja från
råg.”
”Är det länge sedan ni började så vete?”
”Ni lärde oss ju det för två somrar sedan. Ni skänkte mig två
mått vete. En fjärdedel därav sålde jag, och tre osminnik ha vi
sått.”
”Ja, passa nu på riktigt och gnugga sönder klumparna
ordentligt”, sade Ljevin och återvände till sin häst. ”Och passa även på
Michail. Om sådden tar sig bra, skall du få femtio kopek för
varje desjatin.”
”Tackar ödmjukast. Jag skulle tro, att vi redan kunna vara
mycket belåtna med er.”
Ljevin steg åter till häst och red till det fält där fjolårets klöver
stod och vilket redan plöjdes för vårvetet.
Klövern på stubbåkern hade kommit upp underbart. Här och
var syntes kraftig grönska mellan fjolårets avbrutna vetestjälkar.
Åkern såg präktig ut. Ljevin sade sig att om två dagar kunde
man harva och så där. Allt var vackert, allt var glatt. Tillbaka
ämnade Ljevin rida genom bäcken, enär han hoppades, att vattnet
redan sjunkit så pass mycket. Och han kunde verkligen rida
igenom och skrämde därvid upp två änder. ”Då måste det ju även
finnas morkullor där”, tänkte han, och strax efteråt mötte han
skogvaktaren, som bekräftade hans förmodan i fråga om
morkullorna.
Ljevin red hem i trav för att hastigt äta middag och göra i
ordning sitt gevär till kvällen.
Fjortonde kapitlet.
Då Ljevin i gladaste sinnesstämning närmade sig sitt hus,
hörde han bjällerklang från den sida som vette mot huvudingången.
”Där kommer det någon från järnvägsstationen”, tänkte han.
”Det är just tiden för Moskvatågets ankomst. Vem kan det vara?
Tänk om det rent av vore bror Nikolai! Han sade ju: ’kanske
far jag till en badort, men kanske jag också besöker dig’.” I
första ögonblicket erfor han en känsla av obehag och ängslan vid
tanken på att hans bror Nikolais närvaro skulle förstöra denna
lyckliga vårstämning. Men han blygdes över denna sin känsla, bredde
i bildlik mening genast ur armarna och väntade, i det han hoppades
av hela sitt hjärta, att det måtte vara hans bror. Han drev på sin
häst, och när han hade akaciabuskarna bakom sig, såg han, att en
hyrtroika kom körande från järnvägsstationen och att det i den
satt en herre, klädd i päls. Det var icke hans bror. ”Ack, om
det ändå vore någon trevlig människa, som man kunde prata
li-148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
