Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tjuguandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta barn med den naiva, klara blicken för livet, var en
kompass, som för dem angav graden av deras avvikande från pliktens
väg, från den väg, som de visserligen kände till men icke ville
känna till.
Men denna gång var lilla Sergei icke hemma, och hon var
alldeles ensam; hon satt på terrassen och inväntade, att sonen, som gått
ut och spatserat och därvid blivit överraskad av regnet, skulle
komma tillbaka. Hon bar en vit klänning med breda broderier och
satt i ett hörn av terrassen bakom blommande växter och hörde
icke Vronskis annalkande. Med det svartlockiga huvudet
framåtlutat tryckte hon pannan mot en kall trädgårdskanna, som stod på
balustraden, och hade lagt sina båda vackra händer med de honom
så välbekanta ringarna omkring kannan. Skönheten i hela hennes
gestalt, huvudet, halsen, armarna överraskade Vronski för var gång
såsom något nytt, oväntat. Han stod stilla och betraktade henne
med förtjusning. Men han hade knappast tagit ett steg över
terrassen, förrän hon märkte hans annalkande, sköt tillbaka
trädgårds-kannan och vände sitt heta ansikte mot honom.
”Hur är det med er? Mår ni inte bra?” frågade han på franska,
i det han trädde ett steg fram mot henne. Han hade velat störta
sig fram mot henne, men så kom han att tänka på att någon
möjligen kunde se det, kastade en blick mot verandadörren och
rodnade, liksom han alltid gjorde, när han kände, att han måste vara
på sin vakt och se sig omkring.
”Nej, jag mår alldeles bra”, svarade hon, i det hon reste sig
upp och kraftigt tryckte den hand, som han räckte henne. ”Jag
väntade dig ej.”
”Min Gud, sådana kalla händer!” sade han.
”Du skrämde mig”, svarade hon. ”Jag är ensam och väntar på
min lilla Sergei; han är ute och spatserar, men måste komma från
den här sidan.”
Men trots det att hon gav sig all möda att vara lugn, darrade
dock hennes läppar.
”Förlåt mig, att jag kommit, men jag kunde icke låta dagen gå
utan att se er”, fortsatte han på franska; han använde alltid detta
språk för att undvika å ena sidan det mellan dem omöjliga kalla
ryska ”ni”, å andra sidan det farliga ryska ”du”.
”Vad är det att förlåta? Jag gläder mig ju så!”
”Men ni mår inte bra, eller också har ni något bekymmer”,
fortsatte han, utan att släppa hennes hand, och lutade sig ned över
henne. ”Vad tänkte ni på?”
”Alltid på ett och detsamma”, svarade han leende.
Hon talade sanning. När som helst hade man kunnat fråga
henne, vad hon tänkte på, och alltid hade hon sanningsenligt kunnat
svara, att hon tänkte på ett och detsamma: på sin lycka och på
sin olycka. Sålunda hade hon just nu, då han trätt fram till henne,
undrat, varför dock andra kvinnor, till exempel Betsy (hon kände
till dennas hemliga förhållande med Tuschkevitsj) av allt dylikt
icke hade några bekymmer, under det att hon måste utstå sådana
kval. I dag hade denna tanke av en bestämd anledning pinat hen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
