Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tjugufjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Ja, men då får man inte vara officer eller ämbetsman . .
”Jag ber dig vara god att icke blanda dig i mina angelägenheter,
och därmed är saken uppgjord.”
Alexei Vronskis mörka ansikte hade blivit blekt, och hans
utskjutande underkäke darrade, något som hände endast sällan.
All-denstund han var en mycket godhjärtad människa, blev han endast
sällan uppretad, men när han någon gång blev det och hans haka
började darra, då var han farlig, och det visste Jegor Vronski. Men
han smålog glatt.
”Jag ville ju endast överlämna till dig brevet från vår mor.
Svara henne, och bli icke upprörd före löpningen. Bonne chance!”
tillade han leende och avlägsnade sig.
Men omedelbart efteråt blev Vronski åter hejdad av ett vänligt
tilltal.
”Vill du inte känna igen dina vänner? God dag, mon cher!”
utbrast Stepan Arkadjevitsj. ”Jag anlände i går och gläder mig
mycket åt att få åse din triumf. När träffas vi?”
”Kom i morgon till vår mäss”, svarade Vronski, kramade med
några urskuldande ord hans rockärm och gick till mitten av banan,
dit hästarna till den stora hinderritten redan blevo förda. Till
höger fördes den vackra Frou-Frou fram. Icke långt från henne
höll man på att taga täcket av Gladiator med de stora öronen.
Hingstens kraftiga, vackra, fullkomligt regelbundna former med den
underbara bakdelen och de ovanligt korta, omedelbart över hovarna
sittande karlederna ådrogo sig ofrivilligt Vronskis uppmärksamhet.
Han skulle just gå fram till sin egen häst, då åter en bekant
hejdade honom.
”Där är ju även Karenin”, sade denne, sedan de växlat några ord.
”Han söker sin fru; men hon sitter mitt i logen. Har ni inte sett
henne?”
”Nej, jag har icke sett henne”, svarade Vronski och gick fram
till sin häst, utan att kasta en blick åt det håll, där Anna satt.
Vronski hade knappast granskat sadeln, i fråga om vilken han
måste ge en order, då ryttarna redan nalkades fram till logen för att
draga sina nummer och göra sig redo till starten. Med allvarliga,
stränga, delvis bleka ansikten samlades officerarna, sjutton till
antalet, vid logen och drogo sina nummer. Vronski fick nummer sju.
Så skallade ropet: ”Sitt upp!”
Vronski kände sig medveten om att han och de andra ryttarna nu
utgjorde den medelpunkt, mot vilken allas blickar riktades, och i
ett tillstånd av spänning, under vilket han vanligtvis blev särskilt
långsam och sävlig i sina rörelser, gick han fram till sin häst. Cord
var som alltid lugn och värdig och höll själv hästen vid båda
tyglarna, i det han stod framför den. Frou-Frou darrade alltjämt som
i feber. Hennes blixtrande öga sneglade efter den framträdande
Vronski. Vronski satte ett finger under bukgjorden. Hästen
sneglade ännu mer, blottade tänderna och tryckte ena örat intill
huvudet. Engelsmannen förvred sin mun för att markera ett leende över
att en av honom ombesörjd sadling måste granskas.
”Sitt upp! Då känner ni er mindre upprörd.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
