Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tjugufemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vronski fullföljde löpningen så, som det varit hans avsikt, och
så, som Cord rått honom, och nu kände han sig säker på sin
framgång. Hans sinnesrörelse, hans glädje och hans ömhet för
Frou-Frou tilltogo allt mer och mer. Han hade gärna sett sig om, men
han vågade icke göra det och var betänkt på att återvinna sitt lugn
och. icke driva på hästen för att åt den bevara ett lika stort förråd
av styrka, som Gladiator enligt hans övertygelse ännu hade kvar.
Det återstod honom ett särskilt svårt hinder. Tog han det före de
andra, så kom han som första man till målet. Han ilade fram mot
den irländska muren. Samtidigt med Frou-Frou varseblev han
denna mur redan på avstånd, och samtidigt uppsteg hos dem båda,
hos honom och hos hästen, ett ögonblicks tvivel. På hästens öron
märkte han dennas obeslutsamhet och höjde piskan, men kände med
ens, att hans tvivel var ogrundat; hästen visste, vad den hade att
göra. Den ökade sitt tempo och i samma takt, alldeles såsom
ryttaren hade tänkt sig det, lyfte den sig, stötte sig från marken
och överlämnade sig åt sin fart, av vilken den fördes över graven,
och i samma takt, utan ansträngning jagade Frou-Frou vidare.
”Bravo, Vronski!” ropade några röster ur en grupp herrar (han
visste, att det var vänner från hans regemente) som tagit plats vid
detta hinder. Han urskilde omisskänligt Jaschvins röst men såg
honom icke.
”0, min präktiga häst!” sade han inom sig till Frou-Frou och
lyssnade sedan efter vad som försiggick bakom honom. ”Han har
kommit över!” tänkte han, då han åter hörde Gladiators hovslag
bakom sig. Nu återstod endast den sista, en och en halv meter
breda vattengraven. Vronski såg inte alls efter den, men i sin
önskan att bli den första med ett betydligt försprång började han
arbeta kretsformigt med tyglarna, i det han i takt med sprången
höjde och sänkte hästens huvud. Han kände, att Frou-Frou tog ut
sina sista krafter i löpningen; icke blott hennes hals och skuldror
voro våta, utan även på manken, huvudet och de spetsiga öronen
sutto stora svettdroppar, och hon andades kort och skarpt. Men
han visste att detta kraftförråd räckte fullt ut för de ännu
återstående fyrahundra meterna. Endast därpå att han kände sig
närmare marken och på den särskilda mjukheten i rörelserna märkte
Vronski, hur ofantligt stoets hastighet ökats. Graven flög hon
över, som om hon icke alls observerat den. Hon flög över den
som en fågel, men i samma ögonblick kände Vronski till sin
förskräckelse, att han icke anpassat sig efter hästens rörelse utan —
han visste själv icke hur det gått till — utan hade riort en
avskyvärd, oskicklig, oförlåtlig rörelse, låtit sig falla tillbaka i sadeln.
Plötsligt förändrade hans kropp läge, och han förstod, att det hade
hänt något fruktansvärt. Han var ännu icke i stånd att klargöra
för sig vad som skett, då redan tätt bredvid honom fuxhingstens
vita fötter döko upp och Machotin flög förbi honom i snabb
galopp. Vronski berörde med ena foten marken, och hans häst sjönk
ned över denna fot. Han hade knappast hunnit draga undan foten,
förrän Frou-Frou redan föll även på andra sidan, rosslade tungt
och med sin fina, av svett betäckta hals förgäves ansträngde sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
