Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tjugusjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
geriets ande viskade till henne. ”Och nu skola vi tillsammans åka
till kapplöpningarna. Skada bara, att jag kommit överens med
Betsy. Hon skall hämta mig.”
Alexei Alexandrovitsj rynkade pannan vid Betsys namn.
”Åh, jag skall icke skilja de oskiljaktiga”, svarade han i sin
vanliga skämtsamma ton. ”Jag åker tillsammans med Michail
Vasiljevitsj. Dessutom har doktorn förordnat, att jag skall gå
riktigt mycket, så jag stiger väl ur och går en bit och inbillar
mig därvid att jag ännu är kvar vid badorten.”
”Vi ha ännu god tid på oss”, sade Anna. ”Behaga herrarna inte
en kopp te?”
Hon ringde.
”Tag in te och säg åt Sergei, att Alexei Alexandrovitsj har
anlänt. Nå, hur är det med din hälsa? Michail Vasiljevitsj, i år
har ni ännu inte varit ute hos mig. Titta, så vackert det är på
min terrass”, sade hon, i det hon vände sig, än till den ena, än till
den andra.
Hon talade otvunget och naturligt, men för mycket och för fort.
Hon märkte det själv, och hon märkte det även på den forskande
blick, varmed Michail Vasiljevitsj såg på henne.
Michail Vasiljevitsj gick genast ut på terrassen. Hon satte sig
bredvid sin man.
”Du ser inte riktigt kry ut”, sade hon till honom.
”Ja”, svarade han, ”doktorn har i dag varit hos mig och
berövat mig en hel timme. Det förefaller mig, som om någon av
mina vänner skickat honom till mig; så dyrbar är min hälsa för dem.”
”Och vad sade han?”
Hon gjorde honom allehanda frågor om hans hälsa och om hans
arbete och övertalade honom att unna sig mera förströelse och
komma ut till henne på landet.
Allt detta sade hon hastigt och i glad ton och med en särskild
glans i ögonen, men Alexei Alexandrovitsj tillmätte icke denna ton
någon betydelse. Han hörde endast hennes ord och uppfattade
dem i deras naturliga mening. Han svarade henne otvunget, om
också på sitt skämtsamma sätt. Hela detta samtal hade
ingenting besynnerligt att uppvisa, men under den kommande tiden
kunde Anna aldrig tänka tillbaka på denna korta scen, utan att
känna den djupaste blygsel.
Förd av sin guvernant, kom lilla Sergei in. Om Alexei
Alexandrovitsj icke tagit till grundsats att aldrig göra några iakttagelser,
skulle han ha märkt den skygga, förlägna blick, med vilken
gossen såg först på fadern och sedan på modern. Men han ville
ingenting se och såg verkligen heller ingenting.
”Ah, unge man! Han har vuxit. Han har verkligen redan
blivit en riktig karl. God dag, unge man!”
Han räckte det förskräckta barnet handen.
Även förr hade Sergei varit mycket blyg mot fadern, men nu,
då Alexei Alexandrovitsj börjat kalla honom ”unge man” och hans
huvud sysselsattes med gissgåtan, huruvida Vronski var en vän
eller en fiende, nu hade han blivit alldeles främmande för fadern.
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
