Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tjugunionde kapitlet - Trettionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att säga, vad hon sade mig den där gången, att min misstanke är
ogrundad och löjlig.”
Nu när uppenbarandet av den verkliga sanningen hängde som
ett svärd över honom, önskade han ingenting högre, än att hon,
liksom första gången, skulle svara honom helt ironiskt, att hans
misstanke var löjlig och absolut ogrundad. Det, han visste, var
så fruktansvärt, att han var redo att låtsa, att han trodde allt. Men
hennes uppsyn berövade honom varje hopp, att hon skulle
tillgripa en lögn.
”Jag misstar mig kanske”, sade han. ”1 så fall ber jag om
förlåtelse.”
”Nej, ni misstar er inte”, svarade hon långsamt. ”Jag var
verkligen utom mig av förtvivlan, och till och med nu är jag det. Jag
hör er tala, och under tiden tänker jag på honom. Jag älskar
honom, jag är hans älskarinna. Ni är mig outhärdlig, jag känner
fruktan för er, jag hatar er ... Gör med mig vad ni vill.”
Hon lutade sig tillbaka i sitt vagnshörn, slog händerna för
ansiktet och började snyfta. Alexei Alexandr ■ vitsj satt där, utan
att röra sig och såg oavvänt rakt fram. Men hans ansikte antog
plötsligt ett liks högtidliga stelhet och behöll detta uttryck under
hela färden till villan. När de slutligen närmade sig denna, vände
han på huvudet, alltjämt med samma uttryck, och såg på henne.
”Gott! Men jag fordrar iakttagande av det yttre skenet ända
till den tidpunkt”, här började hans röst darra, ”då jag vidtagit
erforderliga mått och steg till skyddande av min ära och meddelat
er dem.”
Han steg först ur vagnen och hjälpte henne sedan att stiga ur.
Med hänsyn till tjänarna tryckte han hennes hand, steg sedan upp
i vagnen och åkte till Petersburg.
Genast efter hans avfärd kom en betjänt från furstinnan Betsy
med följande biljett till Anna:
”Jag har skickat över till Vronski för att inhämta upplysningar
om hans befinnande. Han skriver, att han är kry och oskadd
men förtvivlad.”
”Alltså kommer han”, tänkte Anna. ”Så bra, att jag sade den
andre allt!”
Hon såg på klockan; det fattades ännu tre timmar, och minnet
av deras senaste sammanvaro kom hennes blod att hetta.
”Min Gud, vad det är ljust! Det är oroande, men jag tycker
ju även om att kunna se hans ansikte, och jag älskar den trolska
dagern under dessa ljusa nätter. . . Min man! ... Ack ja! .. . Nu
tackar jag Gud för att jag är alldeles färdig med honom!”
Trettionde kapitlet.
Liksom på alla platser, där människor samlas bra nog talrikt,
så försiggick även vid den lilla brunnsort, som familjen
Schtscher-batzki uppsökt, den vanliga sociala utkristalliseringen, som
anvisar varje medlem av människosläktet en fast, oföränderlig plats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
