Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstantin Ljevin, som måste ut till plöjningen och på fälten,
erbjöd sig att skjutsa brodern i kabrioletten. Det var den tid på
året, då sommaren nått sin höjdpunkt, då man kan beräkna årets
skörd, då bekymren för följande års utsäde börja och tiden för
höskörden närmar sig, då rågen redan står i ax och grågrön vaggar
för vinden.
Det var den tid, då i fältarbetet inträder en kort vilopaus före
den varje år återkommande skörden, som tar lantbefolkningens alla
krafter i anspråk. Äringen stod präktig, och de klara, varma
sommardagarna med de daggrika, korta nätterna hade nu kommit.
Bröderna måste åka genom en skog för att komma till fältet.
Uppfylld av beundran, betraktade Sergei Ivanovitsj den tätlövade
skogens skönhet; än visade han sin bror en gammal lind, som
på skuggsidan var alldeles mörk och endast var liksom nerstänkt
med gula små blad. Konstantin talade icke gärna om naturens
skönhet och hörde icke heller gärna talas därom. Orden gjorde
intrång på hans känsla för skönheten hos det, som han såg. Han
sade ja, till allt som brodern sade, men började ofrivilligt tänka
på annat. Då de kommo ut ur skogen, fängslades hela hans
uppmärksamhet av de uppför en kulle sig sträckande trädesåkrarna,
som på sina ställen voro besådda med gult gräs, på sina ställen
gödslade. Över fältet körde en lång rad foror. Ljevin räknade
kärrorna och såg med tillfredsställelse, att det erforderliga antalet
kört ut. Vid anblicken av ängarna gingo sedan hans tankar över
till frågan om höskörden. Höskörden låg honom alltid särdeles
om hjärtat. Då de kommo fram till ängen, höll Ljevin in hästen.
Morgondaggen låg alltjämt kvar i gräset på den sankare
marken, och till följd därav bad Sergei Ivanovitsj, för att icke bli våt
om fotterna, sin bror att skjutsa honom i kabrioletten över till de
videbuskar, där det alltid brukade finnas gott om aborre. Hur
ogärna än Konstantin Ljevin trampade ned sitt gräs, så körde han
dock in på ängen. Det höga gräset vecklade sig om vagnshjulen
och hästens fötter och lämnade sina frön kvar på hjulekrarna.
Brodern satte sig under en buske och gjorde i ordning sina
metspön, men Ljevin förde hästen åt sidan, band den och gick in i
det väldiga, grågröna gräshavet, som icke sattes i rörelse av en
enda vindfläkt. Det silkeslena gräset med de mognade fröna
räckte honom här, på denna sträcka, som bevattnades av flodens
årliga översvämning, nästan ända till midjan.
Sedan han gått över ängen på snedden, trädde han åter ut på
vägen och mötte där en gammal man med ett igensvullet öga, som
bar en korg med en bisvärm på armen.
”Nå, har du åter fångat en ny svärm, Fomitsj?” frågade han.
”Bevars, nej då, Konstantin Dmitrijevitsj. Man får vara glad,
om man endast behåller den man har. Den här svärmen har
redan för andra gången givit sig av från mig... Tur, att barnen
galopperade efter den och lyckades infånga den. Hos oss håller
man just på att plöja. Då spände de ifrån en häst och följde efter.”
”Nå, vad anser du, Fomitsj? Skola vi meja, eller skola vi ännu
vänta litet?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
