Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Femtonde kapitlet - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon ryste till, såväl av köld, som även av den inre ångest, som
kom över henne med ny styrka i den rena luften.
”Gå till Mariette, gå!” sade hon till Sergei, som kommit ut efter
henne, och började nu gå av och an på halmmattan, som låg på
terrassen. ”Skola människorna verkligen icke förlåta mig och
förstå, att allt detta måste komma?” frågade hon sig själv.
Hon stod stilla och betraktade ekarnas för vinden vajande
toppar med de rentvättade, i det kalla solskenet glänsande bladen,
och hon var övertygad om att människorna icke skulle förlåta
henne, att allt och alla, skulle vara lika skoningslösa mot henne
som denna himmel och denna grönska. Och åter erfor hon en
känsla av att någonting i hennes själ började fördubblas. ”Blott
icke tänka, blott icke tänka”, sade hon sig. ”Jag måste göra mig
färdig till resan. Vart skall jag resa? När? Vem skall jag taga
med mig? Jo, jag skall resa till Moskva med kvällståget.
An-nuschka och Sergei skall jag taga med mig och endast det allra
nödvändigaste. Men dessförinnan måste jag skriva till båda.”
Hon gick" hastigt in i huset och in i sitt rum, slog sig ned vid
bordet och skrev till sin man:
”Efter vad som förefallit kan jag icke längre stanna i ert hem.
Jag reser och tar min son med mig. Jag känner icke lagens
bestämmelser och vet följaktligen icke, hos vilkendera av föräldrarna
gossen måste stanna, men jag tar honom med mig, därför att jag
icke kan leva utan honom. Var ädelmodig och låt mig behålla
honom.”
Så långt hade hon skrivit fort och ledigt, men vädjan till det
ädelmod, som hon icke ansåg det möjligt för honom att känna,
och å andra sidan nödvändigheten att avsluta brevet på ett rörande
sätt kom henne att hejda sig.
”Om min skuld och min ånger kan jag icke tala, därför att...”
Åter slutade hon att skriva, därför att hon icke fann något
logiskt sammanhang i sina tankar. ”Nej”, sade hon sig, ”något
sådant får jag inte skriva.” Hon rev sönder brevet, skrev ännu en
gång med uteslutande av vädjan till hans ädelmod och förseglade
brevet.
Hon måste även skriva ett brev till Vronski. ”Jag har meddelat
min man”, skrev hon, och sedan satt hon länge utan att ha funnit
styrka att fortsätta. ”Det var så rått, så okvinnligt. Och vad
kan jag egentligen skriva till honom?” tänkte hon. Äter drog en
rodnad av blygsel över hennes ansikte. Hon måste tänka på hans
lugna uppträdande, och en känsla av vrede mot honom föranledde
henne att riva det påbörjade brevet i småbitar. ”Jag behöver ju
inte alls skriva till honom”, sade hon sig. Hon slog igen
brevportföljen, gick upp, meddelade guvernanten och tjänarna, att hon
samma dag skulle fara till Moskva, och grep sig sedan an med
att packa.
Sextonde kapitlet.
I alla rummen i villan gingo trädgårdsdrängar och tjänare
omkring och buro ut saker. Skåpen och byråarna stodo öppna; två
252
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
