Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Tjugonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
henne, men nu, när han tänkte efter, insåg han klart och tydligt,
att det skulle vara ändamålsenligare att undvika en sådan
skilsmässa från den äkta mannen. Men medan han sade sig detta,
fruktade han samtidigt, att det var en omoralisk handling.
”Om jag sagt henne, att hon skall lämna sin man, så betyder det,
att hon skall leva tillsammans med mig. Är jag i stånd och beredd
därtill? Hur skall jag nu kunna föra henne bort härifrån, när jag
icke har några pengar? Den saken skulle ju visserligen kunna
ordnas . . . Men hur skall jag kunna föra henne bort härifrån, då jag
tjänstgör här? Jag har emellertid sagt det, så jag måste vara redo
att göra det, det vill säga, jag måste skaffa pengar och taga avsked
ur armén.”
Och han försjönk i tankar. Frågan huruvida han skulle taga
avsked eller ej, ledde honom till ett annat, hemligt, enbart för
honom bekant livsintresse, som, ehuru han hemlighöll det för andra,
för honom dock var det viktigaste av alla.
Äregirighet hade varit hans barndoms och hans ynglingaårs
gamla framtidsfantasi, en framtidsfantasi som han icke erkände ens
för sig själv men som var så stark, att den nu till och med
kämpade med hans kärlek. Hans första steg i sällskapslivet och i
tjänsten hade varit framgångsrika, men för två år sedan hade han
begått ett stort fel; i sin önskan att visa sitt oberoende och till följd
därav avancera så mycket fortare hade han avböjt en honom
erbjuden post, enär han hade hoppats, att detta avböjande skulle ännu mer
framhålla hans värde; det hade emellertid visat sig, att han den
gången varit alltför djärv; man hade låtit honom stanna kvar, där
han var. Och sedan han nu en gång, till hälften med, till hälften
mot sin vilja åt sig skapat rollen av den oavhängige mannen, så
fortsatte han den alltjämt, i det han på ett mycket fint, klokt sätt
uppträdde så, som om han icke vore förargad på någon, icke
kände sig kränkt av någon och icke önskade någonting högre än att
bli lämnad i fred, eftersom han kände sig fullt väl till mods. Men i
själva verket hade han redan då han föregående år reste till
Moskva, upphört att känna sig väl till mods. Han kände, att man redan
började att med egendomliga blickar betrakta denne oavhängige
man, som uppförde sig, som om han kunde utföra och uppnå allt
men blott icke ville det, att många började tänka, att han nog inte
kunde mer än vara en hygglig karl. Hans förhållande till fru
Kare-nina, som väckt en sådan uppståndelse och riktat den allmänna
uppmärksamheten på honom, hade genom den nya glans, som det
förlänade honom, för någon tid lugnat äregirighetens frätande mask,
men för en vecka sedan hade denna mask vaknat till liv igen med
dubbel styrka. Hans lekkamrat från barndomen Serpuchovskoi, som
tillhörde samma sällskapskretsar som han, varit hans kamrat vid
pagekåren och med vilken han tävlat i odygdiga upptåg och
äregiriga drömmerier, hade denna dag återkommit från Centralasien,
efter att ha avancerat två grader och erhållit en sådan orden, som
sällan tilldelas så unga generaler.
Så fort han anlänt till Petersburg, hade man börjat tala om
honom såsom en ny, uppstigande stjärna av första storleken. Ehuru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
