Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Tjuguandra kapitlet - Tjugutredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Men för Guds skull, jag frågar dig, yilketdera är då bättre, att
du överger din son eller att du förlänger detta förödmjukande
tillstånd?”
”För vem är det förödmjukande?”
”För alla och allra mest för dig.”
”Du säger, att det är förödmjukande, men säg icke det. Det
ordet har ingen mening för mig”, sade hon med darrande stämma.
Hon ville icke, att han nu skulle säga en osanning. Hans kärlek
var det enda, som ännu återstod henne, och hon ville alltjämt älska
honom. ”Du skall veta, att sedan den dag, då jag fick dig kär,
har värdet hos allt förändrats för mig. Din kärlek är mitt allt
och mitt enda. Om den tillhör mig, då känner jag mig så hög och
fast, att ingenting kan vara förödmjukande för mig. Jag är stolt
över min belägenhet, därför att . . . Jag är stolt över den, därför
att . . .” Hon uttalade icke vad hon kände sig stolt över. Tårar av
blygsel och förtvivlan kvävde hennes röst. Hon stannade och
brast i snyftningar.
”Är icke en skilsmässa möjlig?” frågade han sakta. Till svar
ruskade hon på huvudet. ”Kan du då icke ta din son med dig och
lämna honom?”
”Ja, men allt detta beror på honom. Nu måste jag bege mig
till honom”, sade hon torrt. Hon hade icke misstagit sig i sin
förkänsla av att allt skulle förbli vid det gamla.
”Om tisdag är jag i Petersburg”, sade Vronski. ”Då skall allt
komma till ett avgörande.”
”Ja”, svarade hon. ”Men vi skola icke tala mer därom.”
Annas vagn, som hon skickat bort med tillsägelse att den om en
stund skulle avhämta henne vid grinden till Vredeska parken,
rullade fram. Anna tog avsked av Vronski och åkte hem.
Tjugutredje kapitlet.
På måndagen hade kommissionen av den 2 juni ett ordinarie
sammanträde. Alexei Alexandrovitsj trädde in i salen, hälsade som
vanligt på ordföranden och medlemmarna, slog sig ned på sin plats
och lade handen på de framför honom liggande papperen. Bland
dessa papper befann sig även det erforderliga materialet och ett
utkast till det tal, som han ämnade hålla. För övrigt behövde han
egentligen inte alls dessa papper. Han hade_allt i huvudet och
ansåg det icke nödvändigt att ännu en gång återkalla i minnet vad
han ville säga. Han visste, att då ögonblicket var inne och han
skulle se sin motståndares ansikte framför sig, hans tal skulle gå
lättare och ledigare, än om han förberedde sig aldrig så mycket till
det. Flan var medveten om att innebörden av hans tal var så
slående och starkt, att varje ord skulle vara som ett klubbslag.
Emellertid satt han där med den allra harmlösaste och oskyldigaste
uppsyn, medan han åhörde det vanliga referatet. Hans vita, av
framträdande ådror överdragna händer trevade med de långa fingrarna
på de båda kanterna av det framför honom liggande pappersarket.
Med ett uttryck av trötthet höll han huvudet lutat litet på sned,
18. — Anna Karenina. 273
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
