Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
burg och för ögonblicket befann sig i Moskva; för det andra måste
han skriva det där brevet till advokaten. Ehuru deputationen
kallats till Petersburg på Alexei Alexandrovitsjs eget förslag, så kunde
dess ankomst dit dock ha rent av farliga följder, och Alexei
Alex-androvitsj var mycket glad åt han han träffat den i Moskva.
Deputationens medlemmar hade icke den avlägsnaste aning om den
roll, som de skulle spela, och om de plikter, som de skulle uppfylla.
De hade den naiva uppfattningen, att hela deras uppgift bestod i
att framlägga deras nöd och klargöra sakernas verkliga läge och
be regeringen om hjälp, och kunde absolut inte begripa, att några av
deras meddelanden och fordringar kunde lända det fientliga partiet
till hjälp och på så sätt fördärva hela saken. Alexei
Alexandro-vitsj gjorde sig länge den största möda med dem. Han skrev upp
åt dem, vad de skulle säga, gjorde upp ett program, inom vilket
de måste hålla sig, och sedan han skickat iväg männen, skrev han
ytterligare några brev till Petersburg, för att där hålla männen på
den rätta vägen. En mycket väsentlig hjälp i denna angelägenhet
väntade han av grevinnan Lydia Ivanovna. Hon var specialist på
deputationsangelägenheter, och ingen förstod så bra som hon att
sätta en sådan sak i gång ordentligt och att dirigera de deputerade.
Då denna angelägenhet var ordnad, skrev Alexei Alexandrovitsj
även brevet till advokaten. Utan minsta tvekan gav han honom
fullmakt att förfara så, som han skulle anse det nödvändigt. I
detta brev närslöt han tre brev från Vronski till Anna, som legat
i den av honom beslagtagna portföljen.
Han höll just på att försegla brevet till advokaten, då han hörde
Stepan Arkadjevitsjs högljudda röst. Denna tvistade med Alexei
Alexandrovitsjs betjänt och påyrkade, att mannen skulle anmäla
honom.
”Det är ju alldeles egalt”, tänkte Alexei Alexandrovitsj, ”eller,
rättare sagt, det är till och med bäst. Jag skall genast underrätta
honom om mitt förhållande till hans syster och på så sätt klargöra
för honom, varför jag icke kan äta middag hemma hos honom.”
”Jag låter be!” ropade han högt, i det han samlade ihop
papperen och lade dem i sin skri vportfölj.
”Nå, där ser du ju, att du ljög för mig och att han ändå är
hemma!” hörde han nu Stepan Arkadjevitsjs höga röst säga till
betjänten, som icke velat släppa in honom, och Oblonski trädde
in i rummet, i det han samtidigt tog av sig överrocken. ”Det
gläder mig mycket, att jag träffar dig hemma. Jag hoppas
således . . .”, började Stepan Arkadjevitsj i munter ton.
”Det är mig omöjligt att komma”, svarade Alexei Alexandrovitsj
som själv stod och icke heller bad den besökande taga plats.
Alexei Alexandrovitsj ämnade genast låta inträda det kyliga
förhållande, i vilket han skulle stå till sin hustrus bror, då han
inlett skilsmässoprocessen. Men han hade icke tagit med i
räkningen det hav av godmodighet, som i Stepan Arkadjevitsjs själ steg
över sina bräddar.
_ Stepan Arkadjevitsj spärrade upp sina klara, glänsande ögon på
vid gavel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
