Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Nionde kapitlet - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
segrande fältherre!” tänkte han. Han visste icke, att brodern
kände sig till mods, som om han hade fått vingar. Ljevin visste, att
hon lyssnade till hans ord och gärna lyssnade till dem. Ingenting
mer än detta enda intresserade honom och upptog hans tankar. I
detta rum, ja, i hela världen existerade det för honom endast två
personer: han, som i sina egna ögon uppnått en väldig betydelse
och vikt, och hon. Han tyckte sig stå på en sådan höjd, att han
kände formlig svindel, och någonstans där nere, långt borta, befunno
sig alla dessa präktiga människor, Karenin och Oblonski och hela
den övriga världen.
Helt och hållet så där i förbigående, utan att se på dem, som
om det inte fans någon mera plats, placerade Stepan Arkadjevitsj
Ljevin och Katja bredvid varandra.
Tionde kapitlet.
I det allmänna samtalet under middagen deltogo alla utom Katja
och Ljevin. Mellan dessa två var ett särskilt samtal i gång eller
egentligen icke samtal, utan ett slags hemlighetsfullt meddelande,
som för var minut förde dem allt närmare och närmare varandra
och hos dem båda väckte en känsla av glad bävan för detta
obekanta område, som de nu gjorde sig redo att beträda.
Först hade Ljevin på Katjas fråga, om han föregående år sett
henne i en vagn, berättat för henne, hur han efter höskörden gått
på landsvägen och därvid mött henne.
”Det var tidigt på morgonen. Ni hade förmodligen just vaknat.
Er maman sov i sitt hörn. Det var en underbart vacker morgon.
Jag kom gående där på vägen och tänkte: ’Vem kommer åkande
där i ett fyrspann?’ Det var ett vackert fyrspann och, om ett
ögonblick åkte ni förbi mig, och jag kastade en blick in genom fönstret,
och då satt ni där — så här: ni höll med båda händerna fast
banden i er mössa och var försänkt i djupa tankar”, berättade han
leende. ”Jag hade så gärna velat veta, vad ni då tänkte på.
Förmodligen på något mycket viktigt?”
”Jag undrar just, om icke mitt hår såg rufsigt ut?” tänkte hon.
Men när hon såg det förtjusta leende, som minnet av denna
episod framkallat på hans ansikte, då sade hon sig, att det intryck,
som hon gjort på honom, säkerligen måtte ha varit gott. Hon
rodnade och skrattade glatt.
”Det kommer jag verkligen inte ihåg längre.”
”Så hjärtligt denne Turovzyn skrattar!” anmärkte Ljevin och
betraktade med nöje dennes fuktigt skimrande ögon och
skakande kropp.
”Har ni känt honom länge?” frågade Katja.
”Vem känner inte honom?”
”Jag märker, att ni anser honom vara en dålig människa?”
”Icke dålig, men obetydlig.”
”Ni bedömer honom orätt”, svarade Katja. ”Jag har även själv
hyst en dålig tanke om honom, men han är en mycket rar och
utomordentligt god människa. Han har ett hjärta av guld.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
