Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kämpar för, vad som är en hjärtesak för honom, då är det
möjligt . . ”
Hon hade fullständigt fattat den tanke, som han uttryckt
endast ofullständigt. Ljevin smålog glatt.
Unge Schtscherbatzki lämnade dem, men Katja gick fram till
ett av spelborden i ett mindre rum, tog en kritbit och började att
på den gröna duken rita upp allehanda cirklar, som skuro varandra.
Hon återupptog samtalet, som förts vid bordet, om
kvinnoemancipation och kvinnoverksamhet. Ljevin anslöt sig till den av
Dar-ja Alexandrovna uttalade åsikten, att en flicka, som icke hade gift
sig, kunde finna en lämplig sysselsättning i en familj. Som bevis
androg han, att ingen familj kunde reda sig utan en medhjälperska,
att det i varje familj fattig eller rik, fanns och måste finnas
kvinnor, som skötte barnen, vare sig de voro avlönade eller släktingar.
”Nej”, svarade Katja rodnande, men i stället såg hon honom
i ansiktet så mycket fastare med sina ärliga ögon, ”mången flicka
har det så ställt, att hon icke utan förödmjukelse kan inträda i en
annan familj, och dock kan flickan själv . . .”
Av meningens början förstod han, vad hon menade.
”Ja”, utbrast han, ”ja, ja, ni har rätt, ni har rätt!”
Sedan inträdde tystnad. Hon ritade alltjämt med kritan på
bordet. Hennes ögon strålade i stilla glans. Hennes stämning
hade meddelat sig åt honom, och han kände i hela sitt väsen den
sig allt mer stegrande spänningen av lycka.
”Ack, jag har ritat hela bordet fullt!” sade hon, lade ifrån
sig kritan och gjorde min av att resa sig upp.
”Hur skall jag kunna stanna här ensam, utan henne?” tänkte han
förskräckt och sträckte ut handen efter kritan. ”Var snäll och
stanna ännu en liten stund”, sade han, i det han satte sig vid
bordet. ”Jag har redan länge velat fråga er något.”
Han blickade rakt in i hennes vänliga, ehuru undrande ögon.
”Var så god och fråga.”
”Var god och titta här”, sade han och skrev följande
begynnelsebokstäver: D, n, s, m, D, k, i, v, B, d, a, e, e, d, g. Dessa bokstäver
betydde: ”Då ni svarade mig: ’Det kan icke vara’, betydde det
aldrig eller endast den gången?” Det var högst osannolikt, att hon
skulle kunna förstå denna långa mening, men han betraktade henne
med sådan spänning och ängslan, som om hela hans liv berott på
huruvida hon förstod dessa ord eller ej.
Hon såg på honom med allvarlig min, så stödde hon sin rynkade
panna mot handen och började läsa. Emellanåt såg hon på
honom och liksom frågade med blicken: ”Betyder det det, som jag
tänker?”
”Jag har förstått det”, sade hon till sist med en rodnad.
”Vad är det där för ett ord?” frågade han och pekade på
bokstaven a, som betydde ”aldrig”.
”Det ordet betyder ’aldrig’,” svarade hon. ”Men detta ord
säger icke sanningen.”
Han strök hastigt ut det skrivna, räckte henne kritbiten och reste
sig upp. Hon skrev: "D, g, k, j, i, s, a.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
