Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Vem är här?” frågade Alexei Alexandrovitsj.
”Furstinnan Jelisaveta Fedorovna Tverskaja”, svarade lakejen
med, föreföll det Alexei Alexandrovitsj, ett svagt leende.
Under hela denna svåra tid hade Alexei Alexandrotvitsj gjort
den iakttagelsen, att hans bekanta ur de förnämsta kretsarna, i all
synnerhet damerna, lade i dagen ett utomordentligt livligt
intresse för honom och hans hustru. Han hade hos alla dessa bekanta
iakttagit en endast med möda dold glädje över något, just samma
glädje, som han iakttagit i advokatens ögon och nu såg i lakejens
ögon. Alla tycktes vara så förnöjda, som om de deltogo i en
bröllopsfest. Så fort människorna fingo se honom, frågade de med
knappast undertryckt munterhet, hur det var med Anna.
Alexei Alexandrovitsj kände sig illa berörd av furstinnan
Tvers-kajas närvaro, så väl med anlednng av de minnen, som för honom
förknippade sig vid hennes person, som även därför att han icke
kunde tåla henne. Till följd därav begav han sig med ens till
barnens rum. I den första barnkammaren låg Sergei på knä på
en stol med bröstet lutat över bordet och ritade någonting, varvid
han samtidigt pratade helt förnöjt. Engelskan, som under Annas
sjukdom trätt i fransyskans ställe, satt med ett handarbete
bredvid gossen. Hon reste sig hastigt upp, neg och ryckte i Sergei,
för att han skulle resa sig upp och hälsa på sin far.
Alexei Alexandrovitsj strök vänligt sonen med handen över
håret, besvarade guvernantens fråga om hans frus befinnande och
frågade sedan, vad läkaren sagt om baby.
”Doktorn har sagt, att det icke är något farligt, och han har
förordnat karbad.”
”Men hon har ju alltjämt plågor”, svarade Alexei
Alexandrovitsj, i det han lyssnade efter barnets skrik från det andra rummet.
”Jag tror inte, att amman duger”, förklarade engelskan i
bestämd ton.
”Varför tror ni inte det?” frågade han.
”Hös grevinnan Pohl var det alldeles likadant. Man försökte
allt möjligt med barnet, men till sist framgick det, att det helt
enkelt vax hungrigt. Amman hade icke tillräckligt med näring.”
Alexei Alexandrovitsj blev fundersam. Han stod stilla ett par
sekunder och gick sedan in i det andra rummet. Krökt och med
tillbakakastat huvud låg lillan i ammans armar och ville varken
taga emot det erbjudna yppiga bröstet eller sluta att skrika, ehuru
såväl amman som barnjungfrun försökte lugna henne medelst
nynnande.
”Ännu inte bättre?” frågade Alexei Alexandrovitsj.
”tion är mycket orolig”, viskade barnjungfrun till svar.
”Miss Edward tror, att amman kanske inte har tillräckligt med
näring”, sade han.
”Det tror jag också, Alexei Alexandrovitsj.”
”Men varför talar ni i så fall inte om det?”
”För vem skulle jag ha talat om det? Anna Arkadjevna är ju
alltjämt sjuk”, svarade barnjungfrun i missbelåten ton.
Barnet skrek allt högre. Det blev mycket hest. Barnjungfrun
344
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
