Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Nittonde kapitlet - Tjugonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna att avsluta meningen. Hon blev nervös av att han sade det
så långsamt och därav att hon redan förut visste, vad han skulle
säga.
”Ja”, bekräftade han, ”och furstinnan Tverskaja blandar sig
helt oombedd i de ömtåligaste familjeangelägenheter. Just hon . .”
”Jag tror inte ett dyft av det, som pratas om henne”, inföll Anna
hastigt. ”Jag vet, att hon håller uppriktigt av mig.”
Alexei Alexandrovitsj suckade och tystnade. Anna lekte med
tofsarna på_ sin morgonrock och såg på honom med denna känsla
av fysisk motvilja, för vilken hon så ofta gjorde sig förebråelser
men som hon icke kunde övervinna. Nu önskade hon blott en
sak: att bli befriad från hans vedervärdiga närvaro.
”Jag har just skickat efter doktorn”, sade Alexei Alexandrovitsj.
”Jag är ju frisk. Vad skall jag med doktorn att göra?”
”Inte du, men lillan skriker i ett sträck, och det antages, att
amman har för litet näring åt henne.”
”Varför tillät du inte mig att själv amma henne, då jag bad
dig? Det är ju alldeles egalt (Alexei Alexandrovitsj förstod, vad
detta ”alldeles egalt” betydde); det är endast ett litet barn, och
nu låter man henne omkomma.” Hon ringde och gav tillsägelse
om att man skulle bära barnet till henne. ”När jag bad att själv
få amma barnet, fick jag icke tillåtelse därtill, och nu får jag
förebråelser.”
”Jag gör dig inga förebråelser ...”
”Jo, det gör ni! Min Gud, varför fick jag inte dö?” Hon brast
i gråt. ”Förlåt mig. Jag är så retlig, jag är orättvis”, tillade hon
ögonblicket efteråt. ”Men var snäll och gå nu ...”
Tjugonde kapitlet.
Betsy hade ännu icke lämnat förrummet, då hon vid dörren
mötte Stepan Arkadjevitsj. Han kom direkt från Jelisev, som
just emottagit en sändning ostron.
”Ah, ni, furstinna! Det kallar jag ett angenämt möte!” utbrast
han. ”Jag har just varit hemma hos er.”
”Men mötet kan endast vara ett ögonblick, ty jag är på väg ut”,
svarade Betsy leende och drog på sig ena handsken.
”Vänta litet, furstinna. Tag inte på er handsken, utan låt mig
först kyssa er på handen. Intet återupplivande av gammaldags
sedvänjor har i så hög grad mitt gillande som handkyssen.” Han
kysste Betsy på handen. ”Nå, när återse vi varandra?”
”Det förtjänar ni inte alls”, svarade Betsy leende.
”Jo då! Jag förtjänar det alltigenom, ty jag har blivit den
solidaste människa i världen. Jag bringar icke blott mina egna
utan även andras familjeangelägenheter i ordning”, svarade han med
menande uppsyn.
”Ack, det gläder mig mycket!” sade Betsy, som genast förstod,
att han talade om Anna. De återvände in i salongen och stannade
i ett hörn av den. ”Han pinar livet ur henne”, sade Betsy i en
348
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
