Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Tjuguförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
taga plats som ordförande vid sessionerna i sitt ämbetsverk. Alexei
Alexandrovitsj gick med händerna på ryggen av och an i sitt rum
och tänkte på samma sak, som Stepan Arkadjevitsj just talat
med Anna om.
”Jag stör dig väl inte?” frågade Stepan Arkadjevitsj, som vid
svågerns åsyn erfor en ovanlig känsla av förlägenhet.
”Nej. Önskar du något?” svarade Alexei Alexandrovitsj i föga
vänlig ton.
”Ja, jag skulle gärna ... Jag måste ... Jag måste tala några ord
med dig”, svarade Stepan Arkadjevitsj. Så fortsatte han efter
ett ögonblicks tvekan: ”Jag vågar väl hoppas, att du är övertygad
om min kärlek till min syster och om min uppriktiga tillgivenhet
och högaktning för dig.”
Alexei Alexandrovitsj stannade och svarade ej något, men till
sin överraskning såg Stepan Arkadjevitsj, att svågerns ansikte hade
ungefär samma uttryck som ett undergivet offerdjurs.
”Jag hade för avsikt... Jag ville gärna tala med dig om min
syster och er ömsesidiga belägenhet”, fortsatte Stepan
Arkadjevitsj, som alltjämt hade att kämpa mot samma ovanliga förlägenhet.
Alexei Alexandrovitsj smålog dystert, såg forskande på svågern,
gick, utan att svara, fram till skrivbordet, tog ett på detta
liggande, påbörjat brev och räckte svågern det.
”Jag tänker oupphörligt på denna samma sak”, sade han. ”Och
här är början på ett brev, som jag vill skriva till henne, ty jag
tror, att jag kan uttrycka det bättre i ett brev och att min närvaro
endast gör henne upprörd.”
Stepan Arkadjevitsj tog brevet, blickade förundrad in i de dystra
ögon, som stelt voro riktade på honom, och började läsa.
”Jag ser, att min närvaro är er besvärlig. Hur svårt det än
blivit för mig att låta denna övertygelse äga bestånd, så ser jag
dock, att det är sålunda och icke kan vara annat. Jag tillmäter
er ingen skuld, och Gud är mitt vittne, att jag, då jag återsåg er
i er sjukdom, av hela min själ fattade det beslutet, att jag skulle
glömma allt, som trätt emellan oss, och börja ett nytt liv. Allt
det, som jag gjort till följd av detta beslut, ångrar jag icke och
skall aldrig ångra det, men jag har endast önskat en sak: Ert väl,
er själs frälsning, och jag ser nu, att jag icke nått detta mål. Säg
mig öppet, vad som kan förläna er verklig lycka och återge er själ
frid. Jag skall helt och hållet underkasta mig er vilja och er
rättskänsla.”
Stepan Arkadjevitsj lämnade tillbaka brevet och såg sedan lika
oförstående på svågern som förut, utan att veta, vad han skulle säga.
”Det är, vad jag ville meddela henne”, sade Alexei Alexandrovitsj
och vände sig bort.
”Ja, ja ...” började Stepan Arkadjevitsj, men var icke i stånd
att säga något mer, därför att han var så nära att brista i gråt, att
rösten svek honom. ”Ja, ja. Jag förstår er båda”, fick han till
sist fram.
”Jag skulle gärna vilja veta, vad hon önskar”, sade Alexei
Alexandrovitsj.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
