Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEMTE DELEN.
Första kapitlet.
Vronski och Anna reste redan sedan tre månader tillsammans
omkring i Europa. De hade besökt Venedig, Rom och Neapel och
hade just anlänt till en liten italiensk stad, där de ämnade stanna
en tid.
Den vackre hovmästaren, genom vars tjocka, välpomaderade hår
en i nacken börjande bena gick, i frack och med ett helt knippe
berlocker på den runda magen, höll händerna i byxfickorna och
knep föraktfullt ihop ögonen, medan han i föga hövlig ton
svarade en framför honom stående herre. Men när han hörde steg
från andra sidan porten, steg som kommo närmare, vände han
sig om, och så fort han blev varse den ryska greven, som bebodde
hotellets bästa rum, tog han vördnadsfullt händerna ur fickorna
och anmälde med en bugning, att kuriren hade varit där och att
förhyrandet av ett palazzo var ordnat. Intendenten var redo att
underteckna kontraktet.
”Ah, det är mig mycket angenämt att höra”, svarade Vronski
”Är nådig frun hemma?”
”Nådig frun har varit ute och promenerat, men har redan kommit
tillbaka”, svarade hovmästaren.
Vronski tog av sig den mjuka, bredbrättade hatten och strök sig
med näsduken över den av svett betäckta pannan och över håret,
som han låtit växa, så att det till hälften dolde öronen, men som
han bar tillbakakammat, så att det täckte över den kala fläcken,
Med en förströdd blick på herrn, som alltjämt stod kvar och
betraktade honom uppmärksamt, gjorde han min av att gå förbi.
”Herrn är ryss och har frågat efter er”, omtalade hovmästaren.
Med en känsla, i vilken förargelsen över att man ingenstädes
kunde undgå bekanta var uppblandad med önskan att få litet
förströelse i det enformiga livet, såg Vronski ännu en gång på herrn,
som gått litet åt sidan och stod stilla. Och i samma ögonblick
lyste det till i bådas ögon.
”Golenischtschev!”
”Vronski!”
Det var verkligen Golenischtschev, Vronskis forne kamrat i
pa-gekåren. Golenischtschev hade tillhört framstegspartiet i kåren,
hade lämnat denna med civilrang men aldrig övertagit något ämbete.
I och med hans avgång ur kåren hade det ömsesdiga förhållandet
mellan kamraterna upphört, och sedan dess hade de träffats endast
en gång.
”Vad det gläder mig att återse dig!” sade Vronski med ett
vänskapligt leende, varvid hans kraftiga, vita tänder lyste.
”Jag hade hört: ’Vronski’, men visste inte vem det var. Jag
gläder mig mycket! Verkligen mycket!”
"Kom med in. Men hur har du det?”
”Jag har bott här i över ett år. Jag arbetar.”
”Ah!” sade Vronski i intresserad ton. ”Men kom med in.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
