Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Femte kapitlet - Sjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Golenischtschev höll icke med därom, och i det han höll fast vid
den av honom uttalade tanken om den för ett konstverk
erforderliga enhetsverkan, besegrade han Michailov grundligt. Michailov
blev visserligen mycket upprörd, men hade ingenting att anföra till
försvar för sin åsikt.
Sjätte kapitlet.
Anna och Vronski, som beklagade sin väns snusförnuftiga
talförhet, hade redan länge växlat blickar med varandra. Till sist
gick Vronski, utan att invänta värdens uppmaning, fram till en
annan liten tavla.
”Ack, så förtjusande, så förtjusande! Underbart vacker!”
utropade båda som med en mun.
”Vad är det, som behagar dem i så hög grad?” tänkte Michailov.
Han hade alldeles glömt av denna tavla, som han målat för tre år
sedan. Han hade glömt allt det lidande och all den glädje, som
han smakat, då han i några månader dag och natt varit upptagen
av denna tavla, hade glömt den, liksom han brukade glömma sina
tavlor, när de voro färdiga. Han ville inte ens se den mer, utan
hade ställt fram den endast därför att han väntade på en
engelsman, som kanske kunde få lust att köpa den.
”Det där är ingenting särskilt, bara en äldre studie”, sade han.
”Så vackert!” utbrast i uppriktig ton Golenischtschev. Två
gossar metade vid ett pilträd. Den ena, den äldre, hade just kastat
ut reven och förde nu flötet försiktigt ut på vattnet, en
sysselsättning som helt och hållet upptog hans tankar. Den yngre låg i
gräset, stödde armbågarna mot marken, vilade huvudet med det
blonda, ostyriga håret mot båda händerna och blickade med
drömmande ögon ned i vattnet. Vad tänkte han väl på?
Vronski frågade, om tavlan var till salu. För Michailov, som
blivit upprörd av samtalet med de besökande, var det något mycket
pinsamt att tala om affärer.
”Den är utställd för att säljas”, svarade han vresigt.
När Vronski, Anna och Golenischtschev befunno sig på
hemvägen, voro de mycket livliga och glada. De talade om Michailov
och hans arbeten. Ordet talang, varmed de förstodo en medfödd,
nästan fysisk, av förstånd och hjärta oavhängig förmåga och
varmed de ville beteckna allt, som utgör en konstnärs själsliv,
förekom ofta i deras samtal, enär det var dem oumbärligt i och för
betecknandet av något, som de icke hade något begrepp om och
dock ville tala om. De sade, att man icke kunde frånsäga honom
talang, men att hans talang icke kunnat utveckla sig riktigt till fölid
av hans brist på bildning — den gemensamma olyckan för alla
ryska konstnärer. Men minnet av tavlan med gossarna hade
stannat kvar hos dem, och under samtalet kommo de alltjämt tillbaka
till den.
”Så förtjusande! Så bra den lyckats för honom! Och så
enkel och naturlig! Han har själv ingen förstråelse för hur vacker
24.— Anna Karenina. 369
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
