Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
daecn före avresan från Moskva gjort henne sin kur på ett riktigt
taktlöst sätt. ”Han är ju svartsjuk!” tänkte hon. ”Min Gud. så
förtjusande och så dum han är! Svartsjuk för min skull! Om
han visste, att alla dessa människor äro mig precis lika likgiltiga
som vår kock Peter”, tänkte hon, i det hon med en viss känsla av
äganderätt, som föreföll henne själv sällsam, betraktade hans nacke
och hans röda hals. ”Ehuru det gör mig ont att avleda honom
från hans arbete (men med det är det ju ingen brådska!), så skulle
jag dock gärna vilja se hans ansikte. Känner han månne, att jag
tittar på honom? Jag vill, att han skall vända sig om ... Jag vill
det!” Och hon spärrade upp ögonen riktigt, i sin önskan att
därigenom förstärka verkan av sin blick.
”Ja, dessa förvärvsgrenar draga till sig alla safter och krafter
och förläna livet en bedräglig glans”, mumlade han för sig
själv, i det han för ett ögonblick upphörde att skriva. Så märkte
han. att Katja såg på honom och smålog. Han vände på huvudet.
”Vad är det?” frågade han, likaledes leende och reste sig upp.
”Han har verkligen vänt på huvudet!” tänkte hon.
”Ingenting, jag ville bara, att du skulle vända på huvudet”,
svarade hon. Därvid såg hon på honom och försökte uppdaga,
om han var förargad eller ej. därför att hon hade stört honom.
”Ack, vad vi känna oss väl till mods nu, när vi två åter äro
ensamma! Det vill säga, jag menar, att jag känner mig väl till
mods”, sade han och gick fram till henne. Hela hans ansikte
strålade av ett leende av lycka.
”Jag känner mig också väl till mods! Jag far aldrig mer
någonstans, allra minst till Moskva.”
”Vad tänkte du nå just nyss?”
”Jag? Jag tänkte . .. Nej, nej, gå nu och skriv mera, låt mig
icke störa dig!” sade hon. i det hon med sträng min snörpte på
munnen. ”Jag har ju också arbete att utföra. Du ser ju, att jag
måste klippa ur de här små hålen?”
Hon tog saxen och började klipna.
”Nei, tala om för mig, vad du tänkte på”, bad han, slog sig ned
bredvid henne och fölide den lilla saxens cirkelrunda rörelse.
”Ack. vad jag tänkte på? Jo, jag tänkte på Moskva och på
din nacke.”
”Varigenom har jag giort mig förtjänt av att en sådan lycka
kommer iust mig til! del? Det är ju riktigt onaturligt. Det är
alldeles för härligt!” sade han och kvsste hennes hand.
”Jag tycker tvärt om, att ju härligare det är, desto naturligare
är det.”
”Men här har du ju ett litet födelsemärke”, sade han. i det han
försiktigt vände på hennes huvud. ”Ett litet födelsemärke! Titta
bara! Men nei. nej. nu skola vi åter gripa oss an med vårt arbete.”
Men det oaktat fortsattes arbetet icke mer. och de flyttade sig
ifrån varandra som ertanoade syndare, då Kusma kom in och
anmälde, att teet var serverat.
”Är budet redan tillbaka från staden?” frågade Ljevin honom.
”Han kom just nu. Han håller just på att packa upp sakerna.”
374
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
