Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Sjuttonde kapitlet - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Medan han, liksom under ett gatlopp, gick förbi de på honom
riktade hånfulla blickarna, strävade han naturenligt till hennes
förälskade blick, liksom plantan mot ljuset.
”Jag gratulerar er”, sade hon, i det hon med blicken antydde
ordensbåndet.
Återhållande ett leende av tillfredsställelse, ryckte han på
axlarna, som om han velat säga, att något sådant icke beredde honom
glädje. Men grevinnan Lydia Ivanovna visste mycket väl, att
dylikt var en utomordentligt stor glädje för honom, även om han icke
erkände det föy någon.
”Hur är det med vår ängel?” frågade hon, syftande på Sergei.
”Jag kan icke påstå, att jag är riktigt belåten med honom”,
svarade Alexei Alexandrovitsj, i det han drog upp ögonbrynen och
spärrade upp ögonen på vid gavel. ”Även Sitnikov är missbelåten med
honom. (Sitnikov var den pedagog, som ledde Sergeis
undervisning i alla ämnen utom i religion.) Såsom jag nyligen sade er,
visar han en viss likgiltighet gentemot just de viktigaste frågor,
som måste sysselsätta varje människas och varje barns själ.”
”Ja, men hjärtat? Jag urskiljer hos honom faderns hjärta, och
med ett sådant hjärta kan gossen icke vara dålig”, svarade Lydia
Ivanovna svärmiskt.
”Det kan ju hända . . . Vad mig beträffar, så uppfyller jag
endast min plikt, det är allt, jag kan göra.”
”Kom hem med mig i dag”, sade Lydia Ivanovna efter en stunds
tystnad. ”Vi måste rådgöra om en för er mycket sorglig
angelägenhet. Jag skulle vilja ge allt, om jag endast kunde bevara er
för vissa minnen, men andra människor tänka icke så. Jag har
emottagit ett brev från henne. Hon är här i Petersburg.”
”Jag har väntat det”, sade Alexei Alexandrovitsj.
Grevinnan Lydia Ivanovna såg svärmiskt på honom och fick
tårar i ögonen av förtjusning över hans själsstorhet.
Adertonde kapitlet.
Då Alexei Alexandrovitsj trädde in i grevinnan Lydia Ivanovnas
hemtrevliga, med gammalt porslin och porträtt prydda arbetsrum,
var värdinnan själv ännu icke där. Hon höll på att klä om sig.
Han såg förstrött på de honom välbekanta porträtten, som
prydde rummet. Så satte han sig vid bordet och slog upp det på
detsamma liggande Nya Testamentet. Då han hörde frasandet av
sidenkjolar, slog han igen boken.
”Nu skola vi slå oss ned och ha det riktigt gemytligt”, sade
grevinnan Lydia Ivanovna och trängde sig leende men upprörd
mellan bordet och soffan, ”och prata med varandra medan vi
dricka te.”
Efter några förberedande ord lämnade hon, rodnande, honom
brevet, som hon emottagit.
Han satt länge tyst, sedan han läst brevet.
”Jag tror inte, att jag har rättighet att avslå hennes anhållan”,
sade han sedan skyggt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
