Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Tjuguandra kapitlet - Tjugutredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte här inne”, sade han, i det han tog av henne hatten. Och
liksom om han sett henne nu först, då hon icke hade någon hatt på
huvudet, började han åter kyssa henne stormande.
”Men vad har du då tänkt om mig? Du har väl ändå icke trott,
att jag var död?”
”Nej, det har jag icke trott.”
”Har du icke trott det, min gosse?”
”Jag har vetat det, jag har vetat det!” upprepade han sitt
favorituttryck. Han fångade hennes hand, som strök hans hår,
tryckte dess innersida mot sin mun och kysste och kysste den.
Tjugu tredje kapitlet.
Då barnjungfrun kom in i barnkammaren, höll Sergei just på
att berätta för sin mor, hur han och Radjenka åkt kälke nedför
ett isberg och stjälpt och rullat runt tre gånger. Hon hörde
tonfallet i hans röst, såg hans ansikte och det livligt växlande
uttrycket i detsamma och kände hans hand i sin, men hon förstod icke
vad han sade. Att hon måste gå och lämna honom, det var det
enda, som hon var medveten om. Hon hörde även Vasili Lukitschs
steg, då han kom fram till dörren och hostade; hon hörde även
barnjungfruns steg, men hon satt där som förstenad och var icke
i stånd att tala eller resa sig upp.
”Nådig frun, kära nådig frun!” började barnjungfrun, i det hon
trädde fram till Anna och kysste hennes händer. ”Åh, där har
Gud’ beskärt vårt födelsedagsbarn en glädje! Och ni har inte
heller förändrat er alls!”
”Ack, ni goda själ, jag visste icke alls, att ni ännu var kvar här
i huset”, sade Anna, som nu åter samlat sig litet.
”Jag bor inte heller här, jag bor hos min dotter. Jag har
endast kommit hit för att gratulera, Anna Arkadjevna, kära nådig
frun!”
Barnjungfrun började åter gråta och kyssa hennes hand.
Leende och med strålande ögon höll Sergei med ena handen
fast modern och med den andra barnjungfrun, i det han med sina
bara fötter trampade omkring på mattan. Att hans kära
barnjungfru var så öm mot hans mor, det gjorde honom överförtjust.
”Mamma! Hon kommer ofta till mig, och för var gång hon
kommer ..började han, men tystnade, då han märkte, att
barnjungfrun viskade något till modern, och att moderns ansikte fick
ett uttryck av förskräckelse och blygsel, som icke klädde henne bra.
Hon kom fram till honom.
”Min kära gosse!” sade hon.
Hon förmådde icke säga ”farväl!” Men hennes ansiktsuttryck
sade det, och han förstod det. ”Min kära, kära lilla Putte!” sade
hon; så hade hon alltid kallat honom, när han ännu var helt liten.
”Du kommer väl icke att glömma mig? Du ..Men hon
förmådde icke säga något mer. Men Sergei förstod allt, som hon
hade velat säga honom. Han förstod, att hon var olycklig och höll
honom mycket kär. Han hade till och med förstått, vad
barn-408
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
