Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egentligen var fatt med honom, teg hårdnackat; men när hon
slutligen frågade med ett skyggt leende: ”Tyckte du kanske illa om
Veslovski?” då brast fördämningen, och han omtalade allt.
Han stod framför henne med dystert rynkade ögonbryn, under
vilka ögonen gnistrade hemskt, och tryckte sina starka händer mot
bröstet, som om han måste uppbjuda hela sin styrka för att lägga
band på sig. Uttrycket i hans ansikte skulle ha varit hårt, ja,
grymt, om det icke samtidigt förrått ett inre kval, av vilket Katja
kände sig rörd.
”Du kan väl säga dig själv, att jag icke är svartsjuk; det är
ett motbjudande ord. Jag kan icke vara svartsjuk och tro, att...
Jag kan icke uttrycka min känsla, men det är en fruktansvärd
känsla ... Jag är icke svartsjuk, men jag känner mig kränkt,
förolämpad, därigenom att någon vågar tänka... Att någon vågar se
på dig med sådana blickar ..
”Med vad för blickar?” frågade Katja och bemödade sig
samvetsgrant om att draga sig till minnes alla ord och åtbörder denna kväll.
I djupet av sitt hjärta hade hon den känslan, att det legat något
egendomligt i det sätt, varmed han gått efter henne till andra ändan
av bordet, men det vågade hon icke erkänna ens för sig själv.
”Men vad kan det väl finnas för tilldragande hos mig, sådan jag
nu ser ut?”
”0!” utbrast han och förde händerna till huvudet. ”Det hade
du icke bort säga ... Alltså, om du vore tilldragande ..
”Nej, nej, nej, Konstantin, vänta, hör dock på!” sade hon och
såg på honom med djupt sorgsen, medlidsam min. ”Hur kan du
tänka något sådant? När andra människor icke alls existera för
mig... Vill du, att jag inte alls skall komma tillsammans med
några människor?”
I första ögonblicket hade hans svartsjuka kränkt henne; hon
hade känt sig förargad över att till och med den minsta,
harmlösaste förströelse skulle vara henne förbjuden. Men nu hade hon
gärna offrat icke blott dylika småsaker, utan allt, allt för att lugna
honom och befria honom från de kval, som han utstod.
”Föreställ dig endast, hur förskräcklig och samtidigt hur löjlig
min belägenhet är”, fortsatte han i förtvivlan, med viskande röst.
”Han är gäst i mitt hem och han har icke gjort något opassande
i ordets egentliga bemärkelse, oavsett hans ogenerade
uppträdande och det att han alltid sitter med det ena benet över det
andra. Han är av den åsikten, att det är alltigenom god ton, och
därför är det min skyldighet att visa mig älskvärd mot honom.”
”Men, Konstantin, du överdriver”, svarade Katja, som i djupet
av sin själ kände glädje över styrkan av den kärlek, som nu tog
sig uttryck i hans svartsjuka.
”Det allra förskräckligaste är, att du är densamma, som du
alltid varit, och att nu, då du är en sådan helgedom för mig, då vi
äro så lyckliga, så alldeles särskilt lyckliga, då måste på en gång
den där eländige gynnaren .. . Nej, det vill jag icke säga. Varför
skall jag tala illa om honom? Jag har ju egentligen ingenting att
förebrå honom. Men varför skall din och min lycka ... ?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
