Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Rider ni i damasker.”
”Ja, det är mycket proprare”, svarade Vasenka, satte upp ena
foten på en stol, knäppte den nedersta knappen och smålog.
Han var otvivelaktigt en hygglig gosse. Ljevin beklagade
honom och skämdes i sin egenskap av värd, då han märkte
blygheten i Vasenkas blick.
På bordet låg en bit av en käpp, som de denna förmiddag
brutit av, medan de gymnastiserat. Ljevin tog denna bit och
började rycka av träflisorna, enär han icke visste, hur han skulle börja.
”Jag ville...” Han tystnade, men så kom han plötsligt att
tänka på Katja och på allt det som hänt, såg honom beslutsamt i
ögonen och sade: ”Jag har låtit spänna för en vagn åt er.”
”Hur så?” frågade Vasenka förvånad. ”Vart skall det då
bära av?”
”Ni skall åka till järnvägsstationen”, svarade Ljevin mörkt och
fortsatte att plocka på käppen.
”Reser ni bort eller har det hänt något?”
”Jag har fått underrättelse om att jag har ännu flera gäster
att vänta”, svarade Ljevin. ”Men nej, jag väntar inga fler
gäster och icke heller har jag emottagit några underrättelser, men
jag ber er avresa. Ni får förklara min ohövlighet hur ni vill.”
Vasenka sträckte på sig.
”Jag ber tvärtom er förklara för mig..sade han med
värdighet, då han äntligen förstått.
”Jag kan icke lämna er någon förklaring”, svarade Ljevin sakta
och långsamt. ”Och det är även bättre för er att icke göra mig
några frågor.”
Vasenka ryckte på axlarna och bugade sig med ett föraktfullt
leende.
”Kan jag få tala med Oblonski?”
Ljevin lät sig icke störas av vare sig leendet eller
axelryckningen. ”Vad återstår honom också annat att göra?” tänkte han.
”Jag skall genast skicka honom till er.”
”Vad är detta för ett vanvettigt uppförande?” sade Stepan
Ar-kadjevitsj, då han fått höra av sin vän, att denne blivit körd på
dörren, och träffade Ljevin i trädgården, där denne gick omkring,
medan han väntade på att hans gäst skulle avresa. ”Mais c’est
ridicule! Vad är det för en fluga som stungit dig? Vad finner
du för märkvärdigt i att en ung man...”
Men den fläck, där flugan stungit Ljevin, var uppenbarligen
ännu öm, ty han blev riktigt blek, då Stepan Arkadjevitsj ville
diskutera anledningen, och avbröt honom häftigt: ”Var god och tala
icke därom! Jag har icke kunnat annat! Jag skäms både för
dig och för honom. Men tro mig, för honom blir det inte
smärtsamt att resa härifrån, men för mig och min hustru är hans
närvaro oangenämn.”
”Men för honom är det en förolämpning!”
”Men för mig var det en förolämpning och en pina! Jag har
icke förbrutit något och inser icke, varför jag då skall pinas!”
”Detta hade jag sannerligen icke väntat mig av dig! Man kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
