Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon samlade sina tankar dock så pass mycket, att hon icke gjorde
det, men i stället skrev hon detta av motsägelser fulla brev, som
Vronski tog emot under festmiddagen, och skickade i väg det med
särskilt bud, utan att ha läst igenom det en enda gång. Följande
morgon emottog hon Vronskis brev och ångrade nu, att hon
avsänt sitt. Med fruktan väntade hon ett upprepande av denna
stränga blick, med vilken han sett på henne före sin avresa, i all
synnerhet så fort han finge veta, att lillan icke alls var farligt sjuk.
Nu satt hon i vardagsrummet, läste i en ny bok av Taine, och
lyssnade efter vindens tjut och väntade varje ögonblick ekipagets
ankomst. Till sist hörde hon bullret av vagnshjul, och då kände
hon plötsligt blygsel över det bedrägeri, som hon gjort sig skyldig
till, men i all synnerhet kände hon fruktan för hur Vronski skulle
komma henne till mötes. Så hörde hon hans röst, och glömsk av
allt sprang hon glatt och mötte honom.
”Nå, hur är det med Anny?” frågade han där nerifrån, då han
såg, att Anna kom springande ned till honom.
Han satt på en stol, och en betjänt drog av honom de
päls-fodrade stövlarna.
”Hennes tillstånd är tillfredsställande. Hon är mycket bättre.”
”Och du?” frågade han, i det han skakade av sig snön.
Hon grep med båda händerna tag i hans arm och drog den
omkring sin midja, utan att vända blicken från honom.
”Nå, det gläder mig mycket”, sade han och lät kallt blicken
glida över hennes frisyr och klänning, som, det visste han, hon
tagit på sig för hans skull.
Allt detta behagade honom, men hur många gånger förr hade
det icke behagat honom! Men detta stränga, hårda uttryck, som
hon kände sådan fruktan för, vilade alltjämt över hans ansikte.
”Nå, det gläder mig mycket. Alltså mår du bra?” sade han,
”Det kommer på ett ut”, tänkte hon. ”Huvudsaken är, att
han är här, och när han är här, så skall och måste han älska mig.”
Aftonen förflöt glatt och trevligt i sällskap med prinsessan
Varvara, som klagade hos Vronski över att Anna under hans
frånvaro hade tagit morfin.
Men när de sent på kvällen voro ensamma med varandra och
Anna såg, att hon åter hade honom helt och hållet under sitt
herravälde, ville hon utplåna det oangenäma minnet av den blick, med
vilken han sett på henne till följd av brevet. Hon sade: ”Erkänn
bara, att du blev förargad, då du emottog mitt brev, och att du
icke trodde mig.”
”Brevet var verkligen högst besynnerligt”, svarade han. ”Först
skrev du, att Anny var sjuk och sedan att du själv ville komma.”
”Alltsammans var sant.”
”Det betvivlar jag icke heller.”
”Jo, du tvivlar på det. Du är missbelåten med mig, det ser jag
på dig.”
”Jag tvivlar icke ett ögonblick. Missbelåten är jag nog, det är
sant, men endast därför att du, tycks det, icke vill medge, att det
gives plikter...”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
