Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Femte kapitlet - Sjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nat omtalade han för honom, att han hört av sin fru, att hon hade
träffat honom hos furstinnan Marja Borisovna.
”Ack ja, furstinnan Marja Borisovna, det är en präktig gammal
dam!” utbrast Stepan Arkadjevitsj och berättade om henne en
historia, som de alla skrattade åt. I all synnerhet skrattade
Vron-ski så hjärtligt, att Ljevin kände sig fullt försonad med honom.
”Nå, hur är det? Alla färdiga?” frågade Stepan Arkadjevitsj
och reste sig leende. ”Ja, då gå vi!”
Sjätte kapitlet.
Då Ljevin stigit upp från bordet, gick han tillsammans med
Ga-gin till biljardrummet. Inne i stora salen stötte han på sin svärfar.
”Nå, hur är det? Vad tycker du om vårt dagdrivarlivs tempel?”
frågade fursten, i det han tog honom under armen. ”Kom med,
så skola vi ta oss litet motion.”
Pratande med varandra och hälsande på bekanta, som de
träffade, strövade fursten och Ljevin igenom alla rummen; genom det
stora rummet och sedan schackrummet, där det spelades schack
och Sergei Ivanovitsj ivrigt samtalade med någon, genom
biljardrummet, där ett glatt champagnesällskap hade slagit sig ned i
alkoven med soffan; de kastade även en blick in i helvetespölen,
där en massa herrar trängdes kring ett bord, vid vilket Jaschvin
redan satt. De gingo även in i det rum, som fursten kallade det
kloka rummet. I detta rum samtalade tre herrar ivrigt om den
sista politiska nyheten.
”Var så god, furste, allt är redo”, sade en herre, som just kom
in i rummet och som vanligtvis brukade spela med fursten. Ljevin
satt kvar en stund och hörde på, men så reste han sig upp och gick
ut för att leta rätt på Oblonski och Turovzyn, i vilkas sällskap
man alltid hade roligt. Turovzyn satt med ett stort ölkrus i en soffa
i biljardrummet. Stepan Arkadjevitsj och Vronski sutto och
samtalade i ett hörn längst in i rummet.
”Inte för att hon egentligen är bekymrad, men det obestämda,
osäkra i hela belägenheten”, hörde Ljevin en av dem säga och
ville hastigt draga sig tillbaka, men Stepan Arkadjevitsj ropade på
honom.
”Ljevin”, sade Stepan Arkadjevitsj, och Ljevin märkte, att han
visserligen icke hade tårar i ögonen men denna fuktiga glans, som
han alltid fick, antingen han druckit mycket eller var rörd. I detta
ögonblick var så väl det ena som det andra fallet. ”Ljevin, gå inte”,
sade han och tryckte kraftigt hans arm vid armbågen, som om han
icke på några villkor ville släppa honom.
”Detta är min verkliga, jag kan nästan säga, min bästa vän”, sade
han till Vronski. ”Du är mig ävenledes dyrbar och står mig i ett
hänseende ännu närmare. Och jag önskar av hela mitt hjärta, att
ni två måtte bli vänner, och jag vet, att det är möjligt, därför
att ni båda äro goda människor.”
”Gott! I så fall behöva vi ju endast ge varandra en kyss”,
skämtade Vronski godmodigt och räckte Ljevin handen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
