Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kanske förflutit tre minuter, men det förekom den väntande
Lje-vin, som om det redan dröjt mer än en timme. Han härdade icke ut
längre.
’Teter Dmitrijevitsj, Peter Dmitrijevitsj!” sade han i
bönfallande ton, sedan han öppnat dörren på glänt. ”För Guds skull,
var inte ond på mig, utan tag emot mig, som ni är. Det har redan
förflutit två timmar.”
”Genast, genast”, svarade läkaren, och till sin häpnad hörde
Ljevin på hans ton, att han sade det leende.
”Skynda på för all del!”
”Genast.”
Det förflöt ytterligare två minuter, tills läkaren dragit på sig
stövlarna och ytterligare två, tills han tagit på sig rocken och
kammat sig.
”Peter Dmitrijevitsj!” började Ljevin i klagande ton, men i
detta ögonblick kom läkaren, klädd och kammad, in i rummet.
”Dessa människor ha då icke alls något samvete”, tänkte Ljevin. ”De
kamma sig, medan vi omkomma.”
”God morgon!” sade läkaren till honom och räckte honom
handen. Ljevin fick det intrycket, att han ville göra narr av honom
med sitt lugn. ”Ha endast tålamod. Nå, hur är det?”
Angelägen om att vara riktigt noggrann började nu Ljevin
berätta allt möjligt om sin hustrus tillstånd, varvid han jämt och
ständigt avbröt sin redogörelse med böner, att doktorn
ofördröjli-gen skulle följa med honom.
”Ha bara litet tålamod. Ni vet ju inte besked i fråga om
dylikt. Förmodligen behövs jag inte alls där, men jag har lovat er
det en gång, och därför följer jag också med er. Men det är
ingen brådska. Var god och sätt er ned. Behagas det en kopp
kaffe?”
Ljevin såg på honom, som om han ville fråga med blicken,
huruvida han gjorde sig lustig på hans bekostnad, men läkaren tänkte
uppenbarligen icke på något sådant.
”Jag känner till det där, jag känner till det där”, sade han leende.
”Jag är själv gift och har barn, men i dylika ögonblick äro vi män
de ynkligaste stackare. Jag vet en fru, vars man vid dylika
tillfällen alltid springer ned i stallet och gömmer sig.”
”Men vad tror ni, Peter Dmitrijevitsj? Tror ni, att det
kommer att gå lyckligt och väl?”
”Allt talar för att att det skall gå bra.”
”Ni kommer således genast?” sade Ljevin och betraktade med
bister min betjänten, som kom in med kaffe.
”Om en liten stund. Låt mig åtminstone dricka mitt kaffe.”
Läkaren grep sig an med sitt kaffe. Båda sutto tysta en stund.
”Nej, jag kan inte sitta här längre!” sade Ljevin och sprang
upp. ”Om en kvart är ni således där?”
”Om en halvtimme.”
”På hedersord?”
Lå Ljevin kom hem, anlände furstinnan samtidigt med honom.
Hennes ögon stodo fulla av tårar, och hennes händer darrade. Då
470
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
