Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
henne hela vintern) så skulle du förbarma dig över henne.
Hennes belägenhet är fruktansvärd, rent av fruktansvärd.”
”Jag skulle ha trott”, svarade Alexei Alexandrovitsj med nästan
kraxande röst, ”att Anna Arkadjevna nu hade allt, som hon själv
önskat sig.”
”Ack, Alexei Alexandrovitsj, vi skola dock icke nu uttala några
anklagelser! Vad som är gjort, är gjort och du vet ju själv, vad
hon önskar och vad hon väntar på: skilsmässan.”
”Jag har för mig, att Anna Arkadjevna avstår från skilsmässa,
i den händelse jag fordrar av henne, att hon skall låta mig behålla
gossen. I den andan har jag även på sin tid varnat henne, och
jag trodde, att saken nu var avgjord. Jag anser den avslutad”,
skrek Alexei Alexandrovitsj.
”För Guds skull, bli icke så upprörd!” sade Stepan Arkadjevitsj
och berörde lätt svågerns knä. ”Saken är icke avslutad. Om du
tillåter mig att lägga fram de viktigaste punkterna, så gick det till
så här: Då ni skildes åt, visade du dig så storsinnad, som det är
möjligt för en människa att vara; du beviljade henne allt, friheten,
till och med skilsmässan. Hon har tacksamt uppskattat din
godhet. Nej, nej, hys intet tvivel om att det är så. Hon har
verkligen tacksamt uppskattat din godhet. Till den grad att hon i första
ögonblicket, uppfylld av medvetandet om sin skuld gentemot dig,
icke överläde och icke kunde överlägga allt. Men det verkliga
livet och tiden ha visat henne, att hennes belägenhet är kvalfull
och outhärdlig.”
”Anna Arkadjevnas liv kan icke ha något intresse för mig”,
avbröt honom Alexei Alexandrovitsj, i det han drog upp ögonbrynen.
”Tillåt mig betvivla det”, svarade Stepan Arkadjevitsj med mild
röst. ”Hennes belägenhet är kvalfull för henne, men samtidigt har
ingen annan någon nytta därav. Du kommer att säga: Hon har
förtjänat det. Hon vet det, och därför vänder hon sig icke själv
som supplikant till dig. Hon säger rent ut, att hon icke vågar
be dig om något. Men jag och vi alla, som äro hennes
anförvanter och hålla av henne, vi be dig, vi bönfalla dig. Varför skall hon
lida så svårt? Vem har nytta därav?”
”Ursäkta mig, men det ser ut, som om ni ville tränga mig in i
den anklagades ställning”, sade Alexei Alexandrovitsj.
”Nej då, visst inte, förstå mig endast rätt”, svarade Stepan
Arkadjevitsj och berörde åter svågerns hand, som om han var
övertygad om, att denna beröring måste blidka honom. ”Jag säger
endast, att hennes belägenhet är kvalfull och att du kan göra den
lättare för henne och att du icke förlorar något på att göra det.
Jag skall ordna allt åt dig, så att du icke alls märker något därav.
Du har ju även lovat det.”
”Detta löfte hade jag givit förut. Och jag antog, att saken
var avgjord, med anledning av punkten om sonen. Och dessutom
hoppades jag, att Anna Arkadjevna skulle besitta så mycken
storsinthet ..
”Hon överlämnar allt åt ditt ädelmod. Endast en sak ber hon
dig innerligt om, nämligen att befria henne ur den outhärdliga
be-478
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
