Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Tjuguförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
betäckta med damm, detta liv funno både Vronski och Anna
outhärdligt, men i stället för att flytta tillbaka till Vosdvischenskoje,
såsom det för länge sedan hade beslutats, stannade de alltjämt kvar
i det dem förhatliga Moskva, just därför att det på senaste tiden
icke rådde någon endräkt mellan dem.
Den retliga stämningen mellan dem hade ingen yttre orsak och
alla försök till en uppgörelse bidrogo endast till att skärpa denna
stämning. Denna retliga stämning kom inifrån och hade hos Anna
sitt upphov i försvagandet av hans kärlek och hos Vronski i
ångern över, att han för hennes skull hade försatt sig i en så
pinsam belägenhet, som hon gjorde allt svårare för honom i stället
för att underlätta den. Ingen av dem omtalade anledningen till sin
retlighet, men båda voro övertygade om, att den andra hade orätt.
Enligt Annas åsikt kunde hela hans väsen med alla hans vanor,
tankar och önskningar ledas tillbaka till en enda punkt: hans
kärlek till det andra könet, och denna kärlek borde enligt hennes
rättsbegrepp uteslutande koncentrera sig på hennes person. Hans kärlek
till henne hade förminskats, följaktligen måste han enligt hennes
åsikt ägna en del av sin kärlek åt andra kvinnor eller åtminstone
en annan kvinna — och hon blev svartsjuk. Hon var icke
svartsjuk på någon bestämd kvinna; hennes svartsjuka grundade sig
endast på det faktum, att hans kärlek till henne avtog. Alldenstund
hon ännu icke hade något föremål för sin svartsjuka, så letade hon
efter ett sådant. Vid de obetydligaste, skenbara tecken,
överflyttade hon sin svartsjuka från ett föremål till ett annat. Än var hon
svartsjuk på de kvinnor av lägre samhällsställning, med vilka han
kunde komma i beröring genom sina förbindelser i
ungkarlsvärl-den; än åter med de förnäma damer, som han kunde träffa ute i
sällskapslivet; än åter på en skapelse av hennes egen fantasi, en
ung flicka, som han ville gifta sig med, så fort han brutit sitt
förhållande med henne. Och med denna sista form av svartsjuka
pinade hon sig allra mest, därför att han en gång i ett ögonblick av
öppenhjärtighet varit nog oförsiktig att omtala för henne, att hans
mor hade så föga förståelse för hans själsliv, att hon hade
tilllåtit sig att försöka övertala honom till ett giftermål med
prinsessan Sorokina. Till följd av denna svartsjuka hade Anna fattat
ett djupt agg mot honom och sökte i allt en anledning till att
bli ond på honom. I allt det pinsamma, som hennes belägenhet
medförde, tillskrev hon honom skulden. Den kvalfulla väntan, som
hon, liksom svävande mellan himmel och jord, måste utstå i
Moskva, Alexei Alexandrovitsj långsamhet och obeslutsamhet, allt var
enligt hennes åsikt hans fel. Om han verkligen älskade henne, så
skulle han begripa det pinsamma i hennes belägenhet i hela dess
omfång och befria henne därur, ansåg hon. Han bar även skulden
till, att hon bodde i Moskva och icke på landet. Ty, ansåg hon, han
kände sig ur stånd att leva, om han måste begrava sig på landet,
under det att dock ett sådant liv motsvarade hennes önskningar.
Han måste prompt ha sällskap och hade till följd därav försatt
henne i denna förskräckliga belägenhet, vars pinsamhet han icke
ville förstå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
