Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Tjuguandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Vad ser jag! Det är rätt!” sade han, i det han pekade på
koffertarna i tamburen, som Anna låtit packa i och för flyttningen
tillbaka till egendomen.
”Ja, vi måste resa härifrån. Jag var ute och åkte, och det var
så vackert, att jag började längta riktigt efter livet på landet. Dig
håller väl ingenting kvar här längre?”
”Det är min högsta önskan. Jag kommer genast tillbaka, så
skola vi tala närmare om saken. Jag skall bara klä om mig. Låt
servera teet.” Därmed gick han in till sig.
Då han kom in till henne i matsalen, omtalade hon för honom,
hur hon tillbragt dagen och vilka planer hon gjort upp för avresan.
”Vet du, det kom riktigt som en ingivelse över mig”, sade hon.
”Varför skall jag vänta här på skilsmässan? Det gör ju ingen
skillnad, om vi äro här eller på landet. Men detta tillstånd av väntan
är mig outhärdligt. Jag vill icke hoppas något mer, vill icke alls
höra talas om skilsmässan. Jag har sagt mig själv, att detta icke
kan ha något inflytande på mitt kommande liv. Håller du icke med
mig därom?”
”Jo visst”, svarade han och betraktade hennes upprörda ansikte.
”Vad gjorde ni då? Vilka voro där?” frågade hon efter en paus.
Vronski uppgav namnen på dem, som varit med på middagen.
”Middagen var utmärkt och även regattan och allt det andra var
ganska trevligt, men i Moskva kan nu en gång ingenting
försiggå, utan att det hakar upp sig på något sätt. Där uppträdde en
dam, kungens av Sverige simlärarinna, och visade sina konster.”
”Hur? Simmade hon?” frågade Anna med mörk min.
”Ja, i en besynnerlig simdräkt. Det är ett fult, gammalt
fruntimmer. När skola vi avresa?”
”En sådan dum idé av den där människan! Är det då något
särskilt med hennes simning?” frågade Anna utan att besvara
Vron-skis fråga.
”Absolut ingenting särskilt. Jag säger ju också, att saken var
förskräckligt dum. När vill du, att vi skola resa?”
Anna ruskade på huvudet, som om hon ville förjaga en
oangenäm tanke.
”Nar vi skola resa? Ju förr, dess bättre. Till i morgon bli vi
icke färdiga. Alltså i övermorgon.”
”Gott . . . Men nej, vänta litet. I övermorgon är det söndag, och
då måste jag vara hos maman”, svarade Vronski. Men så blev
han förlägen, ty så fort han talat om sin mor, märkte han, att Anna
oavvänt betraktade honom med misstänksam min. I hans
förlägenhet fann hon bekräftelse på sin misstanke. Hon blev
blossande röd i ansiktet och makade sig tillbaka från honom. Nu såg
hon icke längre kungens av Sverige simlärarinna för sina ögon,
utan prinsessan Sorokina, som bodde hos grevinnan Vronskaja på
dennas egendom icke långt utanför Moskva.
”Du kan åka ut dit i morgon”, sade hon.
”Nej, det kan iag icke. För den affär, i vilken jag måste
åka dit, kunna kreditiven och pengarna icke vara färdiga till i
morgon”, svarade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
