Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ja, så långt hade Gösta Svan hunnit på sin beskickning från
slagfältet vid Stegeborg. Och nu led hans färd emot slutet, ty,
fastän obekant med trakten, visste han dock, att Lunden,
riddar Hans Torstenssons gård, icke kunde ligga långt borta från
den plats, där han nu befann sig, Huru skulle han bli
emottagen med sitt blodiga budskap? Och vilka nya bekantskaper
skulle han göra i denna främmande trakt?
Uiider dessa tankar hade han hunnit fram till en korsväg.
Han höll in sin häst. Skulle han taga av åt höger eller vänster?
Ja, därom hade han nog fått ganska fullständigt besked i den
gård, där han legat över natten, men nu hade han glömt det.
Lyckligtvis kom en kvinna vandrande vägen fram. Hon kunde
ge besked.
— Lunden, sade hon, ja det ligger på andra sidan sjön, som
glimmar fram mellan skogen rakt framför er. Det är Hullsjön.
Följ vägen till höger ett litet stycke, tag sedan av på en liten
skogsväg. Den leder förbi sjöns norra ända till en större väg,
som går fram till Lunden.
Gösta tackade och följde anvisningen.
Men skogsvägen, som kvinnan talat om, var icke så lätt att
följa för en främling, som gumman tycktes antaga. Den ledde
djupt in i tjocka skogen och bestod egentligen endast av ett
spår, där en vagn gått fram någon gång i tiden. Men allt som
oftast förlorade den sig bland tuvor och lingonris. Lyckligtvis
glimmade den vackra Hullsjön då och då fram mellan
stammarnes pelarrader, och den var ju en god vägvisare.
Här var härligt i skogen, tyckte Gösta. Vid denna tid hade
boken ännu ej blivit utrotad i Västergötland, och en stor del av
den skog, där han nu befann sig, bestod just av väldiga,
månghundraåriga bokar, vilkas i grått, grönt och brunt marmorerade
stammar uppbar väldiga, sammanhängande, i rött skiftande
valv över hans huvud. Han lät hästen gå ungefär som den ville
och brydde sig ej om att se efter, om den följde skogsvägen eller
tog sig egna vägar. Denna skog påminde honom så starkt om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
