Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Våren och Sylvia komma tillbaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag är den minsta af vårens släkt,
som kvittrar i skog och mark;
min röst är en blommas andedräkt,
men ingen är dock så stark.
Ty sorg och fara och nöd och strid
och hat som grumlar
ett hjärtas frid,
allt, allt skall till sist förgå,
men våren sjunger ändå!
Ändå! Ändå!
Jag sjunger den sång, som ej förgår,
när dagens röster dö ut.
Så länge på jorden ett hjärta slår
i lifvets korta minut,
så länge dallrar naturens röst
ur vårens dofter
i mänskors bröst;
och sorger och fröjd förgå,
men Sylvia sjunger ändå!
Ändå! Ändå!
Du sorgsna hjärta, kom ut till mig
i strålars och blommors krans,
och tappa din sorg på vårens stig,
som dimmor i morgonglans;
och hvila som jag i naturens famn,
i ängens grönska
och lundens hamn
och sjung, när stormarna gå,
din ljufva kärlek ändå!
Ändå! Ändå!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
