- Project Runeberg -  Sägner i dimman /
104

(1902) [MARC] Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Fröken Drifva

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Vi betraktade hans händer, naglarna voro som hade
han plockat blåbär. Drifvas dödsfara och den
förtvif-lade ansträngningen att fasthålla släden hade gjort slut
på gossen.

— Å, det går öfver; gnid hans tinningar duktigt
med snö! ropade Drifva till mig och var i nästa sekund
åter i färd med de drunknande djuren.

Hon lade sig ned på iskanten, fattade i den mellersta
hästens grimma och bemödade sig att hålla hans hufvud
öfver vattnet. Det var ett tungt arbete, Drifva hade
kommit till korta, om icke kusken understödt henne.
Ändtligen tycktes den gamle majoren, arg, våt och
förbluffad, vakna till någon besinning. Han lyckades med
ofantligt besvär lösgöra sig från sin oviga päls, bredde
den öfver flickan, där hon låg utsträckt på isen, och gaf
luft åt sin oförställda beundran med utropet:

— Det var, tag mig (en lång rad), den värsta
sakra-mentskade etterbölla till kosack jag någonsin sett!

Finnen och svensken ha det gemensamma
ordspråket: »ei Jumala kiirettä luonut» — »Gud skop ingen
hast». Kampen om hästarnas lif varade goda tjugu
minuter, innan skjutskarlen makligen anlände med folk och
bommar. En häst uppfiskades död, två lefvande. Drifva
afbidade icke slutet af bärgningen, hvilket var förlåtligt,
ty, med undantag af de röda kinderna, det rika mörka
håret och den lilla bahytten af svart siden, var hela
hennes person is. En ny häst med släde anskaffades
för de resande, en annan för Froste och mig. Drifva
föredrog att skida till staden; det var för en isbit det
bästa medlet att töa.

— Nej, men hör nu, din ytterelementskade, attan
förböflade kanalje trollpacka — invände majoren med
en rad af smekord efter sitt lynne — behåll pälsen på!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:05:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/topskr22/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free