Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Beckbrännaren som alltid kom öfverst. (Folksägen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans och hans kapten visste väl hvarför de till en tid
läto så märkligt förnedra sig. De skulle nog tvätta sig
rena, när tiden var kommen, och folket, som redan tyckte
sig sviket i sin förväntan, när Hans ej kom tillbaka som
landshöfding, begynte åter hviska emellan sig: han får
en daler för tunnan, nog kommer han öfverst.
Ja, hvar flyter ej penningen öfverst? Hans sjöd
beck, många hundrade, många tusende tunnor. Den beska
röken låg natt och dag som ett moln öfver älfven, den
billiga tjäran rann in från de stora skogarna, det dyra
becket rullades i sina kärl ut till handelsskeppen. Mäster
Hans fick sin daler på tunnan, han fick många flera;
han hade uträknat det, han kände priserna. Icke
för-gäfves stod han i röken på ugnsmuren; han blef rik, han
murade en källare under sin stuga för alla de fjärdingar
silfvermynt, som han förvarade där. Gjorde ej kapten
Svart guld, så förstod han att mynta silfver. Men han
var oegennyttig, han behöll ingenting för sig själf, han
ökade beckbrännarens skatter, fortfor att skefva och
fortfor att skratta med det underliga, elaka grinet, som
alltid spelade kring hans mungipor.
Vid den tiden tjenade Petter Smeds som vedlangare
vid beckbruket och hade till göra att elda ugnen. De
bodde icke flera än tre i stugan: Hans, kaptenen och
Petter, men i skogen bodde en trollpacka, Martikaj, som
hvar dag kom att städa och koka mat. Martikaj var af
den rätta sorten, som präster och domare då brukade
bränna på bål, men hon var ej riktigt mogen, hon
be-böfde gå i lära hos kapten Svart. De två bannades
dagligen, så att håren kunde resa sig, och då gick mäster
Hans emellan, sägande: tyst, tyst, att ej gossen hör det!
Petter hörde mer än han ville, och tänkte vid sig själf:
jag står icke ut, jag springer min väg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
