- Project Runeberg -  Sägner i dimman /
184

(1902) [MARC] Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Lindanserskan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Bravo följde oss ... jag befarar att detta ädla föremål för
en jägares stolthet icke är kändt af mina ärade åhörare ...

— Mycket väl, vi känna det där; lämna Bravo i sitt
värde! skyndade fröken Hemming att infalla.

— Nåväl, jag skall således endast tillägga, att Bravo
var den flinkaste fågelhund som någonsin apporterat
snäppor från Bessarabiens sumpmarker. Det var en
mulen eftermiddag i September, när Stanislas och jag
redo på en smal gångstig vid sidan af den brusande älf,
som flöt förbi staden. På något afstånd varseblefvo vi
en hög bro, där allmänna landsvägen ledde öfver en fors.
Utsikten var pittoresk; vi höllo några minuter stilla. Två
gossar sysslade under bron med något slags fiske;
förmodligen gällde det nejonögonen, som vid denna årstid
söka sig uppför forsarna. Medan vi betraktade dem,
hördes ett rullande dån, två tunga resvagnar körde fram
öfver bron, och gossarne tittade upp. I samma ögonblick
syntes ett rödt föremål sväfva ned från den betydliga
höjden af bron, störta i forsen och där försvinna.

— Hvad var detta? utropade vi båda på en gång.

Afståndet var för stort för att kunna urskilja
föremålet, men sannolikt var det ett knyte eller en schal,
som tappats från någon af vagnarna.

Vi skulle icke vidare ha bekymrat oss om denna
obetydliga tilldragelse, därest vi icke sett de båda
gossarne med märkbar brådska klättra öfver stenarna till
stranden på samma sida af älfven, där vi befunno oss.
Vi redo närmare och frågade hvarför de hade så brådt.

— En människa! En människa! skreko de. Någon
har fallit från bron i forsen.

Floden flöt åt vår sida. Vi tyckte oss upptäcka
något rödt, som i det starka strömdraget än flöt på ytan,
än åter begrofs under hvirflarna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:05:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/topskr22/0184.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free