Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Lindanserskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under pausen, medan Felicia hämtade krafter för
återvägen, kom han andra gången för att närmare utforska
mina afsikter. Han fick genomläsa det färdiga kontraktet
och förklarade, att han »för min skull» ville åtnöja sig
med trettio tusen rubel. Jag stod fast vid mitt anbud
och frågade kallt, fastän det sjöd inom mig, hvad han
trodde att jag tjugu minuter härefter skulle betala för
en död flicka. Han svarade trotsigt:
— Låt henne dö!
Detta var knuten. Han kände mig, men jag kände
ock honom. Vi åtskildes än en gång, utan att blifva
ense.
Felicia anträdde återvägen, som nu försvårades icke
blott af den tillväxande vinden, utan än mer däraf att
hon nu gick mot väster, och solen, på hvars frånvaro
man tycktes ha räknat, sken henne rätt i ansiktet.
Jag var för uppskakad för att då fatta hela faran af
hennes vågstycke, men när jag många år senare tänker
därpå med mera lugn, kan jag icke fatta huru en
lycklig utgång utan en högre skickelse ens varit möjlig.
Jag betviflar att en Blondin skulle under dessa
förhållanden gått från ett torn till ett annat. Åskådarne
voro likväl lugnade genom den första framgången, och
tjufpojkarnes näsvishet gick så långt, att de sprungo rätt
under linan, ropande att de ville taga lyra, om mamsellen
hoppade ned.
Åter hade Felicia hunnit till midten af linan, då hon
stannade lika plötsligt som förra gången. Genom kikarne
såg man hennes vackra, mörklockiga hufvud långsamt
vända sig, likasom ville hon uppmärksamt betrakta
folkmassorna under sig. Nu hörde jag herr Bartholds hesa
stämma hviska i mitt öra:
— Tjugu tusen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
