Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Lindanserskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ack, denna nya vän och beskyddarinna hade själf
en svår strid att utkämpa. Hon hade bleknat, när hon
första gången hörde namnet Sidonia Maleschalchi; hon
hade skäl därtill, ty just samma kvinna var det som
engång förorsakat hennes man så bittra lidanden, som gjort
honom till kvinnohatare och som nu, genom sin dotter,
ännu efter döden skulle störa familjens lugn.
Nära en vecka vägrade madame Elisabet oböjligt
att se denna fosterdotter, hvilken måhända skulle fästas
vid henne med ännu närmare band.
— Skicka bort henne, jag skall sörja för henne 1
Det var icke detta Felicia behöfde. Det hon be-
höfde var en mor, som hon aldrig ägt, en kärlek, som
hon aldrig erfarit, förrän hennes blickar mötte en ynglings
vid den brusande forsen. Hon kände sig mera
öfver-gifven än någonsin; hvad är friheten för den som känner
sig ensam i världen?
Hon hade dock en, som antog sig hennes sak.
— Gråt icke, sade Penttula Lisu. De höga fruarna
ha sina infall, men jag skall berätta dem: det är icke
nog att bärga barnet ur sjön, man skall också värma
det vid sitt bröst.
Och Penttula Lisu sade till madame Elisabet, medan
de båda vakade en natt utanför den halföppna dörren
till sjukrummet:
— Hvarför vill icke friherrinnan se sitt
fosterbarn?
— För att hennes åsyn är förenad med smärtsamma
minnen, svarade madame Elisabet afböjande.
— Jag trodde nog det, sade förespråkarinnan. Men
när Gud skickar oss ett barmhärtighetsverk, vill han
icke hafva det halfgjordt. Se, nu uppfostrar friherrinnan
sitt eget barn för andra gången till karl. Lämna honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
