Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Toma hjärtan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon var likgiltig och sluten, såsom hon varit alltsedan
sin förlofning med grefve R. Ingenting förmådde
numera framkalla ett leende på hennes läppar eller en
tår i hennes ögon. Hon satt där vid fönstret till vänster;
hennes far vid skrifbordet, som stod midtpå golfvet, där
nu det runda bordet står; soffan stod här till höger,
de gamla porträtterna hängde, då som nu, på väggen till
vänster.
— Det är min farfar och farmor, anmärkte baron
H. junior.
— Endast tapeterna äro ombytta. Jag ser dem
ännu: där den gamle diplomaten med sin andetoma
postilla, i hvilken hans trötta själ förgäfves sökte lugn
och undergifvenhet — där den unga, redan halft
förvissnade flickan med sitt toma, skendöda hjärta, som
knappast tycktes mera klappa och fann intet återsvar
hvarken i himmelen eller på jorden. O, hvad hade
jag ej velat gifva, för att i denna pröfningens stund
kunna räcka dem en enda droppe af det eviga lifvets
ord, af det enda som svalkar vår brännande törst och
är mäktigt att fylla den gränslösa, öde rymden af ett
förtvifladt människohjärta. Men jag ägde ej däraf nog
för att dela med mig åt andra, och hade jag ägt det,
så hade jag ej vågat bjuda dem det. Jag tvekade...
ögonblicket gick förbi, och spöken rusade in i den toma
rymden.
Geheimerådet H. stod upp, fattade min hand och
sade med mycken värdighet:
— Det finns icke mer något hopp!
Hvad skulle jag svara? Jag tror jag yttrade
något om att Gud skulle icke tillåta en uppenbar
orättvisa.
Han återtog:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
