Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Werner Holmberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nära ursprung ur folkets leder. Stark till kropp och
vilja, syntes han på förhand danad att bryta nya banor.
Hans personlighet hade den bestämda prägel, som
antyder en fast och medveten riktning — en högburen
panna, en säker blick — i senare år en hållning, som
icke tillät någon att i hans person behandla konsten
som legohjon. Snille och hjärta lyste ur hans lifliga
ögon; ty på djupet af denna bestämda karakter bodde
en öm och vekhjärtad själ, öppen för alla ädla intryck,
vare sig af naturens skönhet eller vänskapens och
familje-lifvets varmaste känslor. Dessa intryck hade gjort honom
känslig för det vackra. Hans lilla, i öfrigt så
anspråkslösa boning i Dusseldorf var ytterst prydlig, smakfull
och omgifven af blommor. — Ack, konstnärens
lättrörda själ såras så ofta af törnet under rosornas prakt;
samma fantasi, som färglägger hans pensel, växer så
ofta upp till hans bödel. Lycklig han, om ett högre
ljus lyser hans väg, om hjärtats renaste minnen bevara
honom trofast, enkel och ödmjuk. Där vakade alltfrån
början en god stjärna öfver Holmbergs ungdom. Han
utgick ofördärfvad ur ett lyckligt hem; han hade jämnt
så många hinder att genombryta, som behöfdes för att
stålsätta hans vilja, och när han kämpat sig fram till
målet, följde segrar och framgång hans spår, nog
varaktiga för att befästa hans konstnärskall, men alltför
snabba, alltför korta, för att hinna berusa hans
ungdomliga själ. När den ena framgången följde den andra —
när konstdomarne täflade att prisa hans verk och hans
taflor begynte att spridas för höga priser öfver halfva
Europa, skref han, skämtande öfver »sin ihållande
lycka», som han kallade den, i Mars 1856: »Det känns
litet underligt och låter kanske än underligare att tala
om egna triumfer; men jag gör det ju ej för att häfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
