Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturen och skalderne ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I natten tindrar blixtarnas sken;
p& klippans spets sitter kämpen allen,
det väldiga svärd vid sin sida.
En ny tid kommer. Hans tider förgå,
hans styrka är bruten, hans hjässa är grå.
Hvi skulle han längre förbida?
Från branta fjället han trotsig ser
i stupande forsens afgrund ner;
af längtan tänds honom bloden.
I vågens damm tyckas vålnader stå,
ur djupet röster manande gå:
Hell den, som får vara hos Odenl
Oeh dikten slutar därmed att kämpen störtar sig
från klippan i djupet.
Franzén åter börjar »Den gamle knekten» med
följande tafla:
Det var i Saimen på en ö,
dit sällan någon länder,
förutan måsar ur den sjö,
som stormar vid dess siränder.
Där slår på udden än i år
en krokig tall med mossigt hår.
På klippan i dess skugga satt
en man af gamla världen,
med snöhvitt skägg och krigsmanshatt
långt synlig ut på fjärden.
Hans blårock, med sin elghudsgjord,
var ej för dagens fänrik gjord.
Det syntes på hans vissna kind
en banad väg för tåren;
och kulen fläktade en vind
de glesa silfverhåren.
Hans blick än sjönk i djupet ner,
fin log åt skyn, som sorgen ler,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
