Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Känslor utan namn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ha vi grönskat öfver hans graf, men hon älskar honom
ännu — honom och ingen annan.
Myrtnarna, som berömde sig att vara kärlekens
räknemästare, började lägga tillhopa de siffror rosorna
uppräknat.
— Sjutton, aderton och tretton, sade de, göra
tillsamman fyratioåtta. Ar det möjligt att älska, när
fyratio-åtta höstar plundrat glöden af lifvets sommar?
Jasminerna bekände att de ej hade räknat åren.
Men om fyratioåtta icke mer var kärlekens ålder,
hvad ville man då tänka om den förskräckliga siffran
sextiotre?
Den gamla lagern hade lyssnat på de två, som
biktat för hvarandra sina tankar under hans skugga.
Han förstod dem bättre: han kände Dante och Petrarca,
han skulle äfven upplefva Tasso.
— Hvem säger, suckade han, att kärleken alltid är
den förtärande eld, som bränner till aska sitt föremål?
Hvem säger, att icke samma hjärta kan älska ett minne
och uppfyllas af friskare verklighet? Om Vittoria
Co-lonna älskat och aldrig skall upphöra att älska den
skugga, som engång kallat sig marchese di Pescara och
var hennes ungdoms riddare, hvilket namn skall man
gifva den nya känsla hvarmed den väldige Michael
Angelo Buonarotti fyllt hennes själ?
— Kalla det höstdoft, sade jasminerna oskyldigt.
— Kalla det aftonrodnad, menade rosorna.
— Kalla det sista återskenet af en förgången vår,
sorlade myrtenhäcken.
— Det är förgäfves, återtog lagern, att söka ett
namn för det outsägliga. En gång under ett årtusende
mötas två sådana andar som dessa, båda storartade
båda mäktiga att fatta det högsta och båda sökande, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
