Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen. Ulla - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tre fruar
37
Solen fortfor att stråla från en molnfri himmel.
Stranden bländade mina ovana ögon, när vi kom dit.
Erland försäkrade att han lärt sig stå på händerna
men misslyckades, tills jag med ett diskret stöd
hjälpte honom att utföra konststycket. Åke kunde stå på
händerna i vattnet, d. v. s. hans smala ben sprattlade
ett ögonblick ovanför ytan medan huvudet inte var
där, och Mona visade mig hur hon burit sig åt, när
hon simmat femti meter för järnmärket. Vi stojade
en stund, men mitt nyhetsvärde för barnen sjönk.
Snart låg jag ensam med Ulla i solgasset — så
ensam som man kan bli på en badortsstrand en vacker
julidag. Jag hade redan utbytt de övliga
hälsningsfraserna med ett tjog bekanta.
Ulla låg utsträckt på rygg. Hon blundade, håret
föll mjukt bakåt, det fina ansiktet med den jämna,
solbrända hyn utstrålade en ro som kunde ha varit
en återspegling av det vida havslandskapets. En
flickas ansikte — och en kvinnas kropp för de en
smula slappnade bröstens skull. På den punkten var
jag inte riktigt överens med naturen, som har en
förkärlek för korta blomstringstider. Annars var naturen
och jag helt överens. Ulla hade en proportionerlig,
vacker och mycket frestande kropp.
Hon kände att jag såg på henne, tittade upp och
log mot mig. Den blå blicken hade ingenting kvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
