Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Agnes - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
Ragnar aj Geijerstavi
Hon skrattade.
— Fråga inte mej. Och sen la han sej på golvet
och låtsades sova för att visa mej hur en död ligger,
men han tittade strax upp igen: »Det är så besvärligt
att vara död. Då kan man inte se om ett djur kommer
på oss ... . Dom där djurena måste vara inne i stallet.
Annars går dom bara och trampar och bits. Men hästar
får komma, för dom kryper inte in. Men inte hundar,
för dom kryper in».
Hon berättade det förtjusande. Hennes ansikte
blev ungt och skiftande, när hon härmade lillpojken.
När det gäller barn uppfattar hon ofta, att livet kan
vara både lustigt och rörande på ett naivt sätt.
— Det är skönt att vara här, sa jag och klappade
henne på kinden.
— Och vi har längtat efter dej, sa hon med
bortvänd blick, plockade bort ett visset blad från en
krukväxt och gick ut med det i köket. Krukväxter trivs
hos Agnes, och hon har en förunderlig förmåga att
hålla alla askar, fat och fotografiramar på hyllor och
småbord fria från damm.
— Jag vill ha snaps till middagen, sa jag när hon
kom tillbaka. Hennes mun blev ogillande tunn och
snål, men hon vågade inte protestera.
— Ta in brännvin till doktoringenj örn, sa hon till
hembiträdet när vi satt oss till bords. Jag skrattade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
