Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Stämningar från krigsåren - Dimman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DIMMAN
Han kunde inte undgå att känna, att något borde göras,
att man inte kunde sitta stilla.
Under sin vandring hade han nu hunnit till det mest
avlägsna hörnet av trädgården. Och när han nu vände för
att gå tillbaka, hade han en leende och intagande tavla
framför sig.
Härifrån höjde sig marken i långsam stigning upp mot
boningshuset. Den fridsamme såg framför sig hela sin
gamla gård med dess röda hus och dess lövmassor i
skiftande höstfärger. Det var kanske egentligen ingenting annat,
än vad han såg alla dagar, men stället tedde sig
annorlunda än vanligt, därför att dimman hade skilt ut det ur
det omgivande landskapet.
När gården visade sig för honom så där förensligad,
märkte han först rätt hur vackert det röda boningshuset
överst på kullen fogade sig samman med de gröna och gula
trädkronorna omkring det, med de lägre flygelbyggnaderna,
med de uppbolmande buskagen där nedom och med den
låga kransen av nysatta fruktträd, som omgav kullens fot.
Aldrig hade allt detta slutit sig så harmoniskt samman som
i dag, då dimman stod och omramade det och fyllde ut
alla tomrum. Ingenting kunde tas bort, allt måste vara där,
allt låg på sin rätta plats. Så där hopfogat av dimma och
grönska, blev hans hem mer tilldragande än någonsin. Det
utstrålade trygghet och trevnad. Han kände sig lugn och
lycklig bara genom att betrakta det.
Helt plötsligt fick han ett besynnerligt infall. Han tänkte
sig ensam med sin gamla gård. Han tänkte sig gården och
sig själv levande sitt eget stillsamma liv, medan dimman
omslöte dem med sina murar och gömde dem för världen.
Den skulle stå vakt omkring dem dag efter dag, så tät och
ogenomtränglig, att inte en gång de förbifarande, som åkte
fram på vägen uppe i skogsbrynet, skulle veta om, att de
fanns där tätt bredvid.
Postbudet med sin svarta väska skulle inte kunna hitta
till gården i den vilseledande dimman. Inga gäster, inga
främlingar skulle kunna finna mynningen av allén, som
ledde upp till boningshuset. Ingenting från yttervärlden
315
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
