Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
axlar och skenor. När tåget, med en fart af t. ex. fyrtio fot
i sekunden, närmar sig en station, tillskrufvas bromsen, och
rök och gnistor välla fram ur hjulet, hvaremot den pressas.
Derigenom stannas tåget. Hvarför? Helt enkelt derför, att hela
den rörelsekraft, det innehade i det ögonblick, då bromsen
anbragtes, nu förvandlades till värme.
Samma är förhållandet med en timmerman, som stryker fett
på sin såg. Han använder sin arms muskelstyrka i afsigt att
skära trädet, d. v. s. att medelst sågens tänder öfvervinna
detsammas mekaniska kohesion. Går sågen trögt på grund af
gnidningen mot dess flatsida, åstadkommer han med samma
bekostnad af kraft ett vida mindre resultat, än när verktyget arbetar
utan friktion. Men i hvilket hänseende mindre? Icke i det
stora hela, men visserligen med afseende på hans särskilda
ändamål. Den kraft, som ej kommer detta ändamål till godo,
försvinner icke, utan förvandlas till värme, såsom jag nyss
visade Er med ett exempel. Kunde vi äfven här uppsamla det
genom friktionen bildade värmet och använda det till sågens
rörande, så vore vi i stånd att åter skaffa till rätta just det
kraftbelopp, som timmermannen, genom uraktlåtenhet att göra
sin såg nog glatt, omsatte till en för sitt ändamål olämplig form.
Vi värma våra händer genom att gnida dem mot hvarandra,
och om en lem af vår kropp blir förfrusen, söka vi på samma
sätt tillföra den det nödiga värmet. Vildarne förstå konsten
att frambringa eld genom att behändigt gnida två dertill
lämpliga trädstycken mot hvarandra. Det är ej synnerligen svårt att
kola träd i en svarfstol medelst friktion. Medelst sådan
upphetta vi en tändsticka till antändnings-temperatur. Under mörka
nätter framspringa ofta gnistor under våra arbetares fötter, när
deras skospikar slå ihop med Hampshire-vägarnes flintstenar.
Detsamma se vi i London under omnibus-hästarnes hofvar. Då
stålet och flintan slå emot hvarandra, upphettas de afslagna
metallpartiklarne genom stöten så starkt, att de fatta eld och
förbrinna. Men upphettning måste föregå förbränningen. Davy
fann, att inga gnistor frambragtes, när en bössas flintlås
trycktes af i lufttomt rum, men att de afslagna metallpartiklarne
visade vid mikroskopisk undersökning spår till smältning. Här
är en stor bergkristall; jag behöfver blott draga detta mindre
exemplar hastigt deröfver, för att frambringa värme och ljus.
Här äro två qvartsstenar; jag behöfver blott gnida dem mot
hvarandra, för att få dem att lysa.
Aristoteles talar om, att pilar uppvärmas genom friktionen
mot luften; detsamma är händelsen med en bösskula. Den
tillförlitligaste teorien för stjernfallen säger oss, att de äro små
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
