Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra Läsningen. Folket - 84. Två runosmeder - 85. Om tavasterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omtalade han, att han hade uttänkt de bästa visorna
under ensliga skogsvandringar och fiskarfärder. Då han
kom hem, skrev han ibland upp, vad han diktat. Många
visor förblevo emellertid oskrivna, andra förstördes med
avskrifterna, och blott ett litet antal är tryckt.
När Paavos fader dog, ärvde Paavo gården, men han
tyckte mer om sitt fria vandringsliv och lämnade
hemmanet åt sin yngre broder. Hans gamla moder sörjde
över sonens ostadighet; men han älskade mycket sin
moder och gav henne alla penningar, han kunde förtjäna,
över sin döda syster skrev han sköna minnesord.
Ännu som gammal man brukade Paavo Korhonen
gärna färdas ensam på sjön. En höstmorgon i oktober
1840 hittades han död i sin båt ej långt ifrån hemstranden.
Han var då 65 år gammal. Strandens björkar och insjöns
vågor hade sett honom dö.
I Suonnejoki socken bodde en gästgivare vid namn
Bengt Lyytinen. Liksom Korhonen var även Lyytinen
en ringa, olärd man, vilken var road av läsning och på
egen hand förskaffade sig kunskaper. Men liksom
Korhonen ej dugde till jordbrukare, så passade icke heller
Lyytinen till gästgivare, fastän han var det i 64 år. Han
var mera road av att vandra omkring och språka med alla
resande än att sköta om hästar och skjuts. Även han
sjöng många omtyckta visor, dem han sedan upptecknade
och som gingo i avskrifter ut bland folket. Han sjöng
om kyrkan, om gården, om åkern, om tidens snabba flykt,
om arbetarens ära och lättingens dårskaper. Och så blev
han gammal och grå, medan hans sånger ännu levde unga
på folkets läppar. I februari år 1871 slöt han sitt liv, 88
år gammal.
85. Om tavasterna.
Allt det mjuka, ljusa och öppna som möjligen kan
upptäckas i det finska lynnet, är ett arv av karelarna;
allt det stadiga, tysta och sträva hos vårt folk är
förnämligast tavastearv. Det är ganska förunderligt, att Gud
har ställt dessa två olika folk så nära varandra, på det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
