Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra Läsningen. Folket - 85. Om tavasterna - 86. Mästerskytten Mårten Kitunen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tavastfolket blivit rörligare, driftigare och tillgängligare
för inflytandet av en ny tid och av sina grannar. I södra
Tavastland, i norra Nyland och det inre Satakunta
igenkänner man ännu något av stamfolket; men i Egentliga
Finland, vid västkusten och i södra Österbotten har
ta-vasten blivit så omskapad, att icke mycket annat
återstår av hans ursprung än de allmänna dragen, som han
påtryckt sitt folk.
86. Mästerskytten Mårten Kitunen.
Finnarna hava alltid ansett det för en mannabragd
att döda starka rovdjur. Därför hava de ock hållit
björnen högt i ära såsom en värdig motståndare, och när en
björn fälles, bruka jägarna med stor ståt fira hans gravöl.
Den döda björnen hälsades i gamla visor med de ömmaste
smeknamn: skogens guld och silver, skogens äpple,
skogens sköna lionungstass. Och jägarna besjöngo under
gästabudet hans födelse, hans bedrifter och hans ärofulla
död.
På Kitunen hemman i Virdois, vid gränsen mot
Österbotten, hade en bonde sex gossar. Fem voro stora och
starka, varför de följde fadern i arhetet, men den äldsta,
som hette Mårten, var i barndomen liten och svag. Han
fick råda sig själv, gå med bössan i skogen och skjuta
tjädrar, orrar och järpar, som de övriga läto sig väl smaka.
Därav blev Mårten en flink skytt med säkert öga, säker
hand och ett modigt hjärta. En morgon på sena hösten,
när han var sexton år gammal, mötte han oförväntat en
stor björn på en gångstig i skogen. Den vintersömniga
Nalle, som alldeles icke hade någon respekt för den
spensliga gossen, kom brummande på två ben emot honom,
liksom ville han säga: »Ur vägen, pyssling!» Detta
förargade Mårten. Han lade an med sin säkra lodbössa, och
pang! — björnen hoppade, träffad i hjärtat, väl ett par
meter högt med ett förskräckligt rytande, varefter han
föll död till marken. Först nu blev Mårten rädd och klev
upp i ett träd; men björnen låg, där han låg, och andtru-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
