Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje Läsningen. Hednagudar och hjältesagor - 97. Järnets ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då för tiden wäxte redan
den ewärdelige smeden
Ilmarinen upp wid milan.
Ilmarinen, född om natten,
byggde smedja andra dagen,
sökte sig en plats för städet,
kom till kärret, märkte spåren
och fann där det unga järnet.
”Kära barn”, han hördes säga,
”illa bor du här i mossen,
wargens fötter dig förtrampa,
björnens tassar hårt dig trycka,
jag will lägga dig i ässjan.”
Då förskräcktes arma järnet
för sin wilda broder elden.
— ”Kära järn, låt ej dig skrämma!
Icke skall dig elden bränna:
släkt och wänner nog han skonar,
och i elden skall du bliwa
männens swärd och kwinnors prydnad.”
Så blew järnet lagt i ässjan;
bälgen blåste, järnet smälte
och bad smeden om förskoning.
— ”Kära järn”, sad’ smeden åter,
rycker jag dig nu ur elden,
skall din egen bror du hugga
och din moders söner såra.”
Men då swor det arma järnet,
swor en kraftig ed och sade:
”Träd har jag fullt upp att äta,
stenens hjärta kan jag bita:
skulle jag min broder såra?
Bättre synes mig att wara
wandrarns staw och männers werktyg.”
Nu ur elden järnet rycktes,
blew på städet spjut och yxa,
blew till många werktyg hamrat.
Därpå skulle järnet härdas;
aska tog då Ilmarinen,
lade den i smidewattnet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
