Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje Läsningen. Hednagudar och hjältesagor - 102 Lemminkäinens ofärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
du får min dotter, måste du med ett enda pilskott skjuta den
sköna swanen på Tuonis älw.” — Lemminkäinen begaw sig
på wäg till underjorden. Men här lurade på honom
Ulappalas blinde herde, grep en orm ur wattnet och sköt ormen
twärtigenom den unge hjältens lewer. För sent ångrade
Lemminkäinen nu, att han förgätit ormorden, och tänkte
döende på sin älskade moder. Herden wräkte honom ned
i den swarta älwen, och där högg honom Tuonis blodgiriga
son i stycken med sitt förfärliga slagswärd.
Under tiden hade Lemminkäinens moder och hans
förskjutna maka war dag med oro betraktat den profetiska
borsten. En morgon sågo de borsten drypa aw blod. Modern
uppskörtade sin klänning och gick att söka sin förlorade son.
Kärleken bewingade hennes steg; kullarna dånade, dalarna
höjdes, bergen sänkte sig, där hon framgick. Omsider kom
hon till Pohjola. ”War är min son?” — ”Jag wet icke”, sade
wärdinnan, ”kanske ha björnar och wargar sönderslitit
honom på isen. Eller har den stackarn drunknat i forsen.”
”Lögnerska”, sade modern, ”will du ej säga mig
sanningen, skall du dö!”
Nu måste Pohjas wärdinna omtala de farliga prowen.
Modern gick att söka den förlorades spår. Hon undanröjde
stubbar och stenar, sprang öwer kärren, sam genom wattnen,
frågade furan, wägen och månen. De sade sig alla hawa nog
att tänka på egna sorger. Men den milda solen förbarmade
sig öwer henne och berättade Lemminkäinens sorgliga öde.
Nu fick modern aw Ilmarinen en kopparräfsa, wars
tinnar woro twå hundra meter i längd. Solen sände sin
brännande stråle ned till den mörka underjorden och söwde
Tuonis folk. Modern gick att räfsa i dödens swarta flod, som
strömmar genom underjorden. Hon arbetade länge,
outtröttligt, och fann till sist sin älsklings sönderstyckade kropp.
”Kasta karlen i wattnet”, ropade korpen, ”siken har ätit hans
ögon, gäddan har bitit hans skuldra.” — Men en moder
misströstar icke. Hon bad ådrornas wänliga wårdarinna,
Suonetar, sammanknyta den dödes pulsar; hon bad Fumala
hopfoga de styckade lederna; hon bad Mehiläinen, biet, att
hämta honung från Tapios boning. Alla hörde hennes
böner. Biet flög öwer nio haw och wände åter med sju
balsamskålar. Den dödas kropp helades, men liwet war borta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
