Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte Läsningen. Berättelser från Finlands krigiska tid - 144. Om Johan Fleming
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144. Om Johan Fleming.
Klas Flemings son Johan, en trofast och högsint
yngling, tjänade vid konung Sigismunds hov, men reste om
sommaren 1598 till Finland för att besöka fädernegodset
Svidja. En dag kom herr Arvid Stålarm till Svidja gård
och föreställde den unga Fleming, att han, som var
konungens kammarherre, borde kvarstanna i Finland för
att hålla konungens folk vid gott mod. Johan Fleming
svarade: »Jag vill icke ens förråda min konungs hund,
än mindre hans slott och land. Kan jag något göra, skall
jag nog stanna kvar och våga allt med finnarna i den
farlighet, som nu är.»
Alltså stannade han kvar och blev fången med Stålarm
i Åbo slott. Hertigen lät kalla till sig den unga mannen,
hans dödsfiendes son, kände medlidande med hans
ungdom och lovade honom nåd, därest han ville övergiva
konungen och tjäna hertigen. Johan Fleming böjde ett
knä och svarade: »Jag har ingen skälig anledning att
övergiva den trohet, jag svurit min konung, dock beder jag
eders furstliga nåde på det ödmjukaste om försköning.»
»Varför vördar du mig icke med tvenne knän?» frågade
hertigen.
»Den hedern sparar jag åt Gud och min konung»,
svarade Fleming.
Då mörknade hertigens blick, och han sade: »Du giver
nogsamt till känna, att du ärvt din faders natur och stora
mod, och du varnar oss för det, som i framtiden vore att
vänta, därest du finge leva.»
Med dessa ord var Johan Flemings dödsdom fälld.
Han fördes till döden med andra finska herrar den 12
november 1599. Under vägen sände Fleming till sin moder
sitt testamente och en ring, det enda han sade sig hava att
skänka henne. Hon skulle dock giva sig till freds, sade
han, och veta, att han gladeligen gick denna väg. Därpå
hälsade han vänligt de kringstående och gick lugn inom
spetsgården. Här talade han till folket, bedyrade sin
oskuld och sade till skarprättaren, i det han gav honom
penningar: »Gör ditt ämbete!» Varpå han knäföll, lade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
