Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte Läsningen. Berättelser från Finlands nyare tid - 173. Gustav Mauritz Armfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
givare. Detta behagade icke hertig Karl och hans
allrådande gunstling baron Reuterholm, som även var född finne.
De bortsände Aimfelt som svenskt sändebud till Italien.
Armfelt misstrodde dem: han ansåg den unga konungen
föga säker för deras ärelystnad och brevväxlade med sina
förtrogna i Sverge om en plan att störta Reuterholm och
förklara konungen myndig före den bestämda tiden. Dessa
brev öppnades under vägen på posten i Hamburg, varefter
Armfelt och hans vänner blevo anklagade och dömda som
landsförrädare. När Armfelt ej kunde gripas, säges
Reuterholm hava legt banditer att döda honom. Omgiven
av försåt, men räddad av de beundrande vänner, han
överallt tillvann sig, lyckades Armfelt undkomma till Ryssland.
Därifrån blev han sedan återkallad, när Gustav IV Adolf
blev myndig, men han var alltför frimodig för att länge
behålla denne inbilske konungs ynnest. Då gick Armfelt
åter i rysk tjänst och fick vid slutet av sin levnad ännu
en gång tjäna sitt finska fädernesland såsom Åbo
akademis kansler och ordförande i den kommitté, vilken för
kejsaren föredrog Finlands ärenden. Greve Gustav
Mau-ritz Armfelt dog år 1814. Skön, snillrik och kvick var han
känd och beundrad vid nästan alla Europas hov. För
sina skiftande öden, sin landsflykt och sin sällsynta
förmåga att vinna allas hjärtan har han blivit jämförd med
en av det forna Greklands namnkunnigaste förtjusare
och kallats »Nordens Alcibiades».
Hertig Karls och Reuterholms styrelse var som en
grå aftonskymning efter Gustav III. De ville göra allt
bättre än han, de vacklade hit och dit, de ställde sig väl
med Frankrike, men illa med Ryssland. De ville införa
sparsamhet, förbjödo bruket av kaffe och siden, men vunno
mera gyckel än nytta. Alla hoppades på bättre tider, när
den unge konungen själv övertog styrelsen i slutet av år
1796. Han var då en blyg och tystlåten yngling på 18 år,
känd för sin rättrådighet och sin oböjlighet, som han
redan visat, när han slog upp sin förlovning med
kejsarinnan Katarinas sondotter i Petersburg, för att
giftermåls-kontraktet icke var uppsatt så, som man överenskommit
— ett motstånd, vilket så förargade den mäktiga
kejsarinnan, att hon kort därefter sjuknade och dog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
